Jag måste gå ner i vikt igen. Skit, skit, skit.
Fem kilo har smugit sig på och trenden är uppåtgående. Detta måste brytas nu.
Det är ett moln på en annars ganska blå himmel.
Dagens trevligaste var istället orienteringen, drygt 11 km blev det idag. När vi startade var det -9 och hela skogen gnistrade av rimfrost. Just lovely.
Första milen avverkad. Banan var lagd så att man skulle gå mycket på kompass. Men se då tar det väldigt lång tid för oss nybörjare. För övrigt hade vi lite svårt bara att hitta till starten, det var till och med så att vi fick fråga om vägen.
Jag och maken sprang tillsammans och tur var väl det för min lampa gick ner på halvfart ganska tidigt. Man kunde välja om man ville starta i masstart eller individuellt och med tanke på hur lång tid det tar för oss i vanliga fall gav vi oss av innan de andra. Det var ett bra val för då kunde vi tänka i lugn och ro och göra våra egna val. Och för all del våra egna misstag. Dessutom fick vi se den mäktiga synen när knappt 40 pannlampor i bredd vändes upp mot oss och närmade sig långsamt genom den glesa tallskogen. Då blev jag en fransk motståndsrörelsekvinna på flykt under tyskarna och deras hundar under andra världskriget.
Med lite fantasi får man uppleva mycket.
Åh, jag trodde aldrig att denna dagen skulle komma, men nu är vi på väg! Jag och maken ska på OK Pans (en orienteringsklubb) vinterläger. Två nätter på hotell, fyra OL-pass, lagad mat! Tjoho!!!
Sjukt laddad.
I lördags eftermiddag (efter Ismilen) var det dags för lite orienteringsträning med klubben. Linjeorientering, det innebär att man får en karta med en linje utritade och att man ska gå exakt efter den linjen, inte gena mellan olika punkter utan följa den utritade linjen.
När jag kom till klubben och skulle ta mig ur bilen tittade maken och de andra förvånat på min hukade gång med ben som aldrig rätade ut sig. ”Ska du med???”
Jo – det hade jag ju tänkt. Fast jag kunde ju inte riktigt gå. Kanske inte riktigt jogga heller. Men ut i skogen kom vi, men efter ett par stapplande steg insåg jag att ett så raskt klivande över stock och sten som möjligt nog var det enda jag klarade av. Men att den aktiviteten nog skulle vara bra för mina stela ben.
Så det blev en knapp timmes knatande över stock och sten, enklättring uppför en brant och lite småjogg här och var. Visst kändes benen lite bätre efteråt, men framåt kvällen stelnade jag till igen och nu insåg jag att morgondagensVintercupsorienterimng skulle bli svår att genomföra om jag inte lyckades göra något. Jag efterlyste tips på facebook och mailade desperat coach Ingmarie. Tips kom om massage (med tennisboll, make eller kavel), spikmatta, liniment och stretchning. Jag gjorde såklart alltihop och avslutade den sista massagen med tigerbalsam, drog på knälånga yllestrumpor och försökte sedan somna i ångorna av tigerbalsam.
Minsann, jag var bättre på söndagsmorgonen! Jag var fortfarande stel, men inte värre än att jag kunde gå hyfsat normalt. Tur det, sa maken som berättade hur han hade ryggat tillbaka av doften i sovrummet när han kom upp för att lägga sig… Efter att ha samlat upp resten av klubbgubbarna for vi iväg till skogarna kring Norra Rörum och som tur var låg starten nästan en km bort vilket gjorde att jag fick gå i terrängen igen. Så när väl starten gick kände jag mig ganska fit for fight igen. Men sweet lord vilken skön terräng det var. Riktig skog, mycket kärr och backigt!
De första två kartorna* gick hyfsat bra, bortsett från en grov orienteringsmiss, men med avseende på springandet. När jag gav mig ut på den tredje tröt orken och jag gick hela rundan. Som belöning orienterade jag istället som en gudinna. Klart det när man har tid att läsa kartan, kolla av terrängen och har all tid i världen att ta kloka, genomtänkta beslut!
Efter drygt två timmars arbete och en mil (!) kom jag i mål, med is och lera från topp till tå. Då visade klockan i och för sig att jag hade tagit 326 höjdmeter och sådana är man ju väldigt glad för med tanke på vad som komma skall.
Orientering – vilken underbar sport: Tänk att få springa genom lera och vatten i två timmar i minus 6 grader. För att sedan byta om till torra, kalla kläder på en blåsig kulle. sedan släpar man sig ytterligare en km genom skog och mark för att ta sig till bilen. It’s lovely! Självklart snyter man sig i handen också. I fall ni undrade menar jag.
* På vintern, har jag förstått, orienterar man ofta i slingor, dvs korta rundor där man kommer tillbaka till starten för att hämta en ny karta, på så vis ser man till att hålla de tävlande ganska nära och tätt för att undvika att någon villar i väg sig i snö och is eller blir liggande ensam och skadad i kylan.
När starten gick insåg jag att det här inte är Tjejmilen eller Vårruset. Här är alla vältränade löparmonster. Åtminstone i mina ögon, där och då.Efter att ha joggat runt området innan start och sedan husmorsgympat lite insåg jag att mina vader var stela som cement. varför då? varför nu – innan loppet? Det gjorde inte on, de var bara fruktansvärt hårda. och mig veterlifgen brukar jag ha ett rejält lager fett urtanpå mina muskler, så känslan var väldigt konstig när jag knackade på den hårda ytan. Jaja, jag försökte massera lite halvhjärtat, men vips så var det dags för start. Poff så var alla borta. Jag gnisslade iväg och insåg att jag skulle få kämpa för att inte bli sist.
Så här glad (och lite sned och vind) kan man se ut innan man sprungit en backig mil.
Snart började jag snegla på klockan och insåg att jag måste bromsa. Vilket jag tyckte att jag gjorde mest hela tiden. När knappt 2 km var sprungna var det dags att ta sig an backen, den första av fyra gånger. Så snart det rör sig om lite brantare och/eller längre partier brukar jag vika ner mig och gå, men nu gav jag mig rackarn på att jag inte skulle gå vare sig i backarna eller någon annanstans. Här sprang jag om min första person +1.
Väl uppe på backen rullade det snabbt på utför och jag sprang om en person +2! Efter en lång kurva kom en kort brant backe och här började jag få syn på ett par löpare till (de andra var redan så långt före att jag inte såg röken av dem ens). Så snart dags att övervinna backen igen, fast från andra hållet. I backen gnetade jag om de två löparna jag sett tidigare (+4), som nu gick. Det tog på krafterna och strax innan första varvet var klart sprang de om mig igen. Attans, +2. I varvningen gick jag ett par steg medan jag drack en mugg ljummet vatten. Efter varvningen blev jag omsprungen av ytterligare en tjej, nere på +1. Nu försökte jag hänga på henne lite samtidigt som jag hela tiden tänkte på att jag nu faktiskt sprungit mer än hälften. Backen upp igen, nästa sista gången, och nu orkade jag inte le mot fotografen som stod längst uppe utan grimaserade mest.
Här någon stans tog jag mig förbi det par jag tidigare sprungit om och sedan tappat mot igen, + 3. Nu låg jag mest och försökte att inte tappa tjejen som gick ibland, men som ändå lyckades hålla sig framför mig. Sista backen gick på ren vilja, men jag häll mitt löfte och gick inte. Försökte hämta mig lite i medförsbacken för att försöka samla krafter till att hålla uppe tempot så att sista varvet skulle bli snabbare än första. Sneglade på klockan och insåg att jag skulle få slita hårt i så fall. Vågade inte öka tempot riktigt ännu. Vaderna kändes farligt nära krampgränsen.När jag passerat 9-km skylten vågade jag öka lite och när jag såg att kruvan mot målet började närma sig vågade jag spurta på, men jag hann aldrig i kapp tjejen innan mig utan fick nöja mig att sladda in 15 sekunder senare på 57:06.
varv 1: 28:24:6
varv 2: 28:43:4
På det hela taget är jag ganska nöjd: jag gillade att springa ett lopp där man inte behövde trängas, även om det hade varit roligt att ha lite fler ryggar att jobba mot. Lite besviken är jag eftersom jag trodde att det skulle vara mer terrängkänsla på loppet. Men vädret var fint och jag hade fått ett träningpass där jag tog ut mig lite rejält. Nu återstod vara att lyckas ta sig till bilen, för nu stelnade benen mer och mer för varje minut som gick! Jag hade ju ett träningspass kvar den här dagen, hur skulle det gå?
Vinnare!
Med fullpackad ryggsäck (55 liters!) är jag på väg mot Bulltofta i Malmö för att springa Icebugs lopp Icebug winterrun. Ett millopp som går på en rejält kuperad terrängslinga om jag förstått det hela rätt.
Coach Ingmarie har satt ett mål och det är att springa andra varvet snabbare än första. Det räcker nog som mål för mig, någon tid vågar jag inte ens gissa.
Idag tog jag mig till Järavallen på lunchen. Som sällskap hade jag en styck kontorsweiler. Passet var inlagt i klockan och jag kände mig stark.
Först 2 km uppoffring som skulle gå så långsamt att jag med lätthet kunde prata. Som test sjöng jag med i låtarna som spellistan serverade mig. Kontors-, eller snarare kanske joggingweilern tittade bedjande på mig.
Därefter följde 2 km där jag varvade en minuts fartökning med en minut långsam jogg. Det var underbart: jag fick känna mig snabb och stark, en minut åt gången.
Avslutade med en kilometers nedjogg.
Mycket positivt pass, delvis för att jag kände mig pigg och fräsch även efteråt men mest för den härliga känslan i fartökningarna.
Jag ska minsann ge bloggen en chans till, men jag ska göra det lätt för mig:
Det kommer inte att bli fler eller bättre bilder, jag har lite svårt att slita fram telefonen och få till bra bilder och jag har mest mig själv att ta bilder på och det är inte så väldigt fagert, alltid.
Det kommer att bli kortare texter med mindre mening (”Åh, så lockande det låter!”). Jag tänker att jag kanske inte behöver känna att varje inlägg har någon rolig twist eller något välgenomtänkt att dela med sig utan att ibland kanske det bara bli en kort redogörelse eller reflektion över dagen. Vi får se.
Välkommen 2013!
Precis ovanför ytan håller den sig, nästippen. Det är mycket nu. Hjärtklappningen drar igång när jag lägger mig i sängen.
Mitt i allt det hektiska fick vi en underbar helg; på lördagen var det först Stads-OL, vilket gav mig drygt 8 km i benen. Därefter en rejäl lunch och kojbygge och sedan var det dags för klubbens lilla terrängmästerskap. Ytterligare 4 km i obanad och kuperade terräng. Nedjoggning i nästan 2 km tillsammans med barnen som absolut ville möte farbror N ”vi måste ju heja honom i mål, mamma!”. Och sedan sprang de på var sin sida av en av orienteringsveteranerna i mål. Deras omtanke om honom var rörande.
På söndagen hjälpte jag min mamma att gräva upp hennes trädgårdsland. Fem timmars grävande, delvis i hällregn. Somnade ovaggad även igår.
I dag ringde klockan 03:23… Say no more. Eller, jo: Godnatt!
Oftast har jag väldigt bråttom mellan saker, mellan dagis och jobb, mellan träning och jobb, mellan träning och egen nattning. I går stod det ”spinning” på schemat från coachen och därefter styrka. Men jag skulle hem till barnen som ville ha mat och kärlek. Snabbt som attan rattade jag in på gymmet, cyklade själv som en tok i 45 minuter, raketduschade och ut i bilen igen. När jag lämnar duschen, oavsett om det är utomhus på orienteringstävlingarna eller den varma på Hot yogan, sveper jag bara in håret i en handduk och drar. Jag har inte tid att stå där och reda ut eländet. Alltså möter folk en sådan här i trappan, på gatan, i trafiken. De flesta ser ut som om de täner ”Ska jag säga till henne att hon glömt handduken på huvudet?”
Nej, jag har inte startat bilen ännu – så bråttom hade jag inte…
Hem kom jag, middag blev det och när barnen var nattade var jag dödstrött. Men se då kom jag på att någon styrka hade jag ju inte gjort. Så då var det bara att bita ihop, för jag ville då rakt inte behöva rapportera till Ingmarie att jag redan första veckan hade fuskat och hoppat över styrketräningen. Alltså genomfördes benböj, armhävningar, plankor och annat plågsamt (mest för att det blir så plågsamt tydlig hur svag jag är…) Men gjort blev det i alla fall!
Hälsoekvationen 