I efterhand inser jag att inlägget är alldeles för långt för att någon ska orka läsa det. Så jag börjar med en synopsis: Svart. OL-toaletter. Maratonsträckan. Klokare?
Jag vet inte om jag har hybris, om jag är är fullkomligt knäpp eller bara outsägligt nyfiken. Det här med svart bana… Jag provade ju lite igår, på en lokal tävling (eller när tävling som det heter) och sprang i min åldersklass och då ska det vara svart bana. Så svart som det nu kan bli i Skåne. Hur som helst så gick det ganska bra igår. Jag joggade på med tungan i mungipan, ögonen flackade över naturens alla detaljer och tummen försökte förtvivlat hålla rätt på vart på kartan jag befann mig. Trots att jag sprang förbi nästan alla kontroller (jag har inte riktigt fått in känslan för skalan, det är vanligtvis kortare mellan kontrollerna än jag tror. Eller så springer jag snabbare än vad jag tror. Yeah right!) hittade jag dem utan något större besvär.
Men igår. Käre tid, vilken skillnad. Jag vet inte om det hade att göra med att det var en nationell tävling och därmed en högre nivå eller att terrängen som penetrerades räknas som den svåraste i Skåne/Blekinge, det är ju i o f s subjektivt, men jag tar fasta på de som säger att det är så.
Vi tar det från början. Inga bilder idag heller. Jag är verkligen inget stjärnbloggarämne. Jag fotar mest mina barn och mina blommor och det har ju inte så mycket med bloggen att göra, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.
Jag fyllde bilen med fyra guldgossar, tre inhemska (dvs från egna klubben) och en inlånad. Under resan upp blev jag livligt underhållen med rövarhistorier från 40 års orientering uppblandat med lite tips från kunskapsbanken. Skönt att ha dem när man som nybörjare traskar rakt in i tävlingsstimmet. De knuffar mig i rätt riktning och lär mig att klockan vid startfållan går tre minuter för fort. De skrattade också gott åt mig när jag kom tillbaka från min första orienteringstoalettupplevelse. Kort kan man säga att det inte är något för oss med mycket personlig integritet. Man går in i ett tält, där står det stora hinkar på rad. Med toalettsitsar ovan på och svarta sopsäckar i. Sedan sitter man där på rad. Tillsammans liksom. Jag är uppfostrad med att man absolut inte får låta eller lukta bland folk. Och det, mina vänner, ligger en lite i fatet om man känner att det skulle vara skönt att göra nummer två innan man ska kuta en mil i skogen. Jag vill inte bli mer detaljerad än så.
Efter att ha bytt om joggade jag till startpunkten och värmde upp (sådant pysslar för övrigt inte mina guldgossar med, de säger att de är för gamla för sådant). Undrade lite vad jag gett nig in på men tänkte att ”Friskt vågat – hälften vunnet ”och allt det där. Fokus. Ta rätt kontrolldefinitioner. Ställa sig vid kartlådan för min klass. Beep, beep, beeeep. Start!
Så snart jag vänt på kartan insåg jag att det skulle bli svårt för mig att hitta kontrollerna. De låg långt från tydliga ledstänger och var mest omgivna av höjdkurvor och stenar. Många stenar. Ettan gick bra, men å andra sidan var det ju en mindre kö till kontrollen så var det lite svårt att missa den.
Sträckan till kontroll två var lång som en telefonkö till Telias support. Den tog verkligen aldrig slut. Att se den här evighetssträckan på kartan var mentalt nedbrytande! Hur i hela friden skulle jag klara av att ta mig dit? Som vanligt slog det mig inte att jag skulle gå ut till stigen och springa den långa vägen. Så här i efterhand inser jag ju att det är det jag skulle gjort, då skulle det gått snabbare, jag skulle känt mig säkrare och fått en bättre start. Nu stretade jag på rakt genom skogen, över berg och dal och mässade ”Jag är här för att lära mig!” hela tiden. Jag försökte dela upp etappen i delsträckor och ta en i taget. Till slut kom jag ut till vägen där vätskekontrollerna fanns och jag gav mig av mot nästa delmål. Då blir jag plötsligt helt desorienterad och kan inte placera mig exakt på kartan. Jag var nästan framme vid den nästa sista vätskekontrollen och ser att det är en tydlig T-korsning. Den tydliga T-korsningen kunde jag inte hitta på kartan. Idag ser ser jag att vändplatsen på kartan var ett litet gult område och att rakt söder ut från den gick en mycket mindre markerad väg/stig. I verkligheten upplevde jag den som en lika stor väg som den jag kom i från och på kartan syntes den knappt.
Kartsnitt på ”evighetsträckan”.
Well, en lärdom rikare. En annan var, för övrigt, att jag måste ha myggmedel på nästa gång, för jag fick inte läsa kartan ifred och redan nu kände jag mig redo att ge upp! Jag satte sedan kurs mot den sista biten vätskekontrollen för att få det verifierat att jag var på rätt väg och när jag var säker bestämde jag mig för att försöka köra så safe som möjligt för att slippa uppleva den totala förvirringen igen. Men när jag skulle den sista biten till kontrollen var det dags igen. Här fanns en helsikes massa stora stenar och den enda kontrollen jag hittar är inte min. Till slut tar jag vägen ner till vändplatsen i söder och inser att om jag följer den och ger mig rakt norrut från 90-graderskruvan så har jag goda möjligheter att hitta kontrollen. Den taktiken funkar finfint och jag piggar på mig lite.
3:an var kort och snäll och humöret stiger ytterligare.
4: Här hade jag en plan som jag följde: först över stenmuren, sedan hitta stigen, följa den till skogsvägen, ta skogvägen runt vårmarken, gå på kompass till höjden. Det gick som planerat fast det var mest ett klättrande och kravlande över stock och sten och nu var jag evigt trött på att inte kunna springa.
5: Över två stenmurar och hasa ner för rejäla branter igen. Men från sista stenmuren till kontrollen tänkte jag inte tillräckligt klart utan hamnade mitt i hallonsnåren och misströstade så enormt att jag knappt blev glad när jag till slut nådde kontrollen. Nu hade jag varit ute i drygt en timme och inte ens tagit hälften av kontrollerna.
När jag såg att 6:an låg långt från en tydlig ledstång kände jag att resten av kontrollena skulle bli samma kamp och jag ville hellre springa mig trött och bestämde mig för att ge upp och springa till målet.
Det kändes surt – att ge upp är inte riktigt min grej, men efter att ha fått lite distans är jag ändå glad att jag klarade den långalånga sträckan till 2:an och nu vet jag lite till om kartor och verkligheter!
Idag har jag en sådan grym träningsvärk. Värst är fötterna, vilket jag antar har att göra med att mina OL-dojor är så tunna och helt odämpade, alla små muskler som uppenbarligen finns i fötterna får jobba för första gången i livet. Därefter kommer alla musklerna runt och framförallt ovanför knäna och till slut i nederdalen av magen. Få saker som jag älskar så mycket som träningsvärk, särskilt på nya ställen.
Nu sätter jag punkt för det här inlägget. Om inte annat för att jag själv håller på att somna av det.
Gonatt!
Hälsoekvationen 