För att parafrasera Alfred

”Hörrdu Lina, det är en sak som jag länge har tänkt å säge dig…”

”Åh vaddå Alfred lille? Va ä de du ska säge?”

”Joo, höördu, det där bloggeriet som vi har tale så mycke om – höördu, det tror jag vi tar och skiter i!”

—

Bloggen är mest ett dåligt samvete och jag prioriterar jobb, familj och träning. Det är bara det som tiden räcker till för er – i alla fall om jag ska ge allt så mycket tid som jag vill. Men det som är skrivet får finnas kvar, kanske faller andan på någon gång framöver eller så kanske någon som jag kommenterar hos vill se vem jag är.

hej då.

Resumé 18-31/1 i punktform

• Lägret var hysteriskt jobbigt och roligt. Och lite, lite nedslående eftersom alla andra var unga elitare och jag därmed aldrig fick spruinga förbi någon. Men jag har redan hämtat mig.
• Åhustrakterna har många höjdkurvor. Och nästan bara höjdkurvor = svårorienterat för mig
• Ont i ben och knän.
• Tvångsträning är tråkig men nyttig träning.
• Mittskånsk orientering är kul. Glädjen återfanns i branta backar på Söderåsen. Tjoho!

 

 

En chans till för bloggen

Jag ska minsann ge bloggen en chans till, men jag ska göra det lätt för mig:

Det kommer inte att bli fler eller bättre bilder, jag har lite svårt att slita fram telefonen och få till bra bilder och jag har mest mig själv att ta bilder på och det är inte så väldigt fagert, alltid.

Det kommer att bli kortare texter med mindre mening (”Åh, så lockande det låter!”). Jag tänker att jag kanske inte behöver känna att varje inlägg har någon rolig twist eller något välgenomtänkt att dela med sig utan att ibland kanske det bara bli en kort redogörelse eller reflektion över dagen. Vi får se.

Välkommen 2013!

Varför jag inte skriver

Anledningen till att jag inte bloggar just nu är dels tidsbrist, eller om vi ska vända på det; en medveten prioritering. Men främst är kanske anledningen till att jag mest bara känner mig som skit. Jag är deppig och låg, allt känns eländigt och det finns ingen som helst anledning till att det ska behöva kännas så. Alltså kommer det mest bara gnäll och jämmer ur mig och sådant vill jag då rakt in sprida (fast just nu gör jag ju det i alla fall…)

Jag vill inte vara en sådan människa som bara sprider negativa vibbar och gnäller och gnisslar, men under den här perioden har jag i princip bestått av gråtoner och tårar. Därför har jag inte skrivit, jag har inte kunnat ta på mig en glättigare ton än den som ekat i mitt huvud.

Sedan många år, snart halva mitt liv har jag medicinerat mot en svår depression och det gör mig så klart lite mer känslig för sådana här dippar, men jag är inte rädd för dem längre, så länge jag äter min medicin åker jag inte ända ner i det svarta hålet som känns omöjligt att ta sig ur. Nu blir jag bara normalt deppig och det är på sätt och vis skönt att jag kan ha toppar och dalar trots att jag medicinerar.

Eftersom jag vet att vad som utlöste det kan jag kanske lära mig något mer om hur jag ska undvika det i fortsättningen. Perioden med extremt mycket jobb, extremt lite sömn toppades med stress på personliga och praktiska plan och det redde jag inte ut.

Under tiden jag inte har bloggat har jag ägnat mig åt att jobba ikapp (det rutinarbetet blev lidande under arbetstoppen och tja, det ska ju göras det också), sova i kapp, ta hand om min nyopererade och sköra mamma. Men jag har hunnit träna också – inte lika mycket och lika varierat som innan, men ändå. Mest löpning och egen styrka, varvat med raska promenader med mammas hund, nu när hon inte kan gå själv.

Orienteringen har fortsatt och tack vare den har jag sprungit mina längsta pass någonsin. På Hylte tvåmila, i början av november, sprang jag drygt 16 km!!! Det tog nästan tre timmar (terrängen var fruktansvärd!) men ändå.

Redan helgen efter sprang jag Jättemilen i Danmark. Där blev det knappt 16 km, men det gick också nästan en timme snabbare. Skogarna i Danmark är mer parkliknande kan man säga…

Båda loppen kan man läsa mer i detaljerat om på sajten OL-kartor.

Det finns mer att rapportera om, men med tanke på mina långa bloggtystnad är det bäst att spara lite. Vem vet, det kanske kommer ett inlägg till snart!

Treo+C-vitamin=bättre hälsa?

Just nu går inte min hälsoekvation ihop alls och jag lever bara i stunden. Det ska tydligen vara positivt, men för mig innebär det bara att jag borrar ner huvudet och jobbar ännu lite till utan att tänka på bra mat, barn, träning eller familj. Det är verkligen skit och det värsta är att jag inte kommer att hinna allt till torsdag. Och det är bara mitt eget fel, jag borde jobbat hårdare tidigare.

Fy fan. Jag sveper en treo och c-vitamin och hoppas uträtta stordåd de återstående 39 timmarna.

Stryker allt som inte har högsta prio

Idag stal jag mig – bokstavligen – tid till ett löppass. Jag vet av erfarenhet att det är så lätt att prioritera jobbet och bli sittande. Men idag packade jag ihop en dryg timme tidigare och sprang.

Benen var tunga, men åh, vad jag mådde mycket bättre efteråt.

Nu går jag och lägger mig, i morgon ska jag nämligen betala tillbaka tiden jag stal från jobbet. Genom att sätta klockan på en okristlig tid.

Det är lite tungt nu, jag tror nämligen att drygt två veckor till kommer att vara alldeles för fulla av jobbmåsten och en del andra saker som jag inte rår över. Mitt bästa sätt att hantera det är att skaffa tunnelseende, dvs att försöka att inte låtsas om allt som måste göras, för om jag skriver en lista och ser allting, då bryter jag ihop, får panik och ger upp. Och tröstäter. Jag är tyvärr inte särskilt stresstålig, men tunnelseende hjälper mig att hantera det hyfsat.

Alltså, tunnelseende och stjäla tid till träning. Inget slösurf, lite bloggläsning och lägga sig i tid. Det är vad som gäller framöver.

Och djupa andetag.

Pauspromenad

Idag tänkte jag klämma av 14 timmars jobb. På så vis blir det lättare att hinna med andra saker resten av veckan. Men när man jobbar så långa dagar går det inte att sitta still hela dagen. Hjärnan tar mer slut än kroppen av det. Alltså är det dags för eftermiddagspromenad nu och jag har tur. Så här ser det ut utanför mitt ena kontorsfönster:

 

Fullkomligt briljant bild av mästerbloggaren. Precis som vanligt alltså!

Det här med bigami…

…är det egentligen en dålig sak? Ibland känner jag att min man och mina barn skulle vara förtjänta av två fruar/mammor. Jag vill ju mest vara i skogen och springa. De enskilt bästa tillfällen den här veckan vara tre träningstillfällen (nattningar av barn är inte med och tävlar). I tisdags när solen sken och jag hann springa på dagen. I torsdags när jag trotsade regnet och gav mig ut på världens lättaste fem km och därefter körde en timmes tung och grymt rolig cirkelträning med Fysgruppen. Och idag när jag orienterade i blöta och tungsprungen mosse. Det var så himla roligt helt enkelt.

Tänk att det är en dag kvar på den här veckan. Underbart!

Men visst, det hade varit roligt att känna att jag hann med att städa, tvätta och hänga med kidsen på bara deras villkor lite oftare. Mest för att slippa den lite gnagande känslan av att jag är fruktansvärt egoistisk.

På väg till Stockholm

Jag sitter på ett försenat tåg på väg till Stockholm. På väg till Tjejmilen som ju var målet för 2012. Att orka springa en mil. Det vet jag att jag orkar nu. Men nu vill jag springa så fort jag kan också.

I terrängen har jag aldrig sprungit under en timme. På landsväg har jag aldrig heller sprungit under en timme (i vuxen ålder ska tilläggas). Nu tänkte jag att det absolut inte får ta mer än 57 minuter.

Tänk att det finns folk som springer milen på 37 minuter. Magiskt! Rimligtvis borde jag kunna springa den 10 minuter snabbare med träning och en frisk kropp. Fast det är inte min närmaste prio. Först gäller att längd. Och höjd. Sist kommer snabbhet.

Nu till ett av väldigt få modeinslag i den hör bloggen: Kolla in handväskan som damen mittemot mig har. Grym, eller hur!!!

OS osv

OS är det mäktigaste jag vet. När jag var yngre var det målet, det enda som räknades. I min släkt är det idrottsprestationer som går före allt annat. Helst är man förstås både en god atlet och smart. Men måste man nöja sig med en sak så är det de idrottsliga prestationerna som väger tyngst. Min morfar tog tre OS-medaljer. Han satte liksom standarden. Försök lev upp till det. Då kan man, som osäker tonåring, bli lite tillknycklad.

Det blev en liten utsvängning. Det jag egentligen ville säga var att mellan simfinaler, diskuskval och tennismatcher, då tränar jag. Det sköter jag. Och tvätten och familjen. Allt annat får stå tillbaka.

Ni får ju hur förstå hur mycket SupersilverSara och Håkan Silverskytt försakat. Klart man ställer upp och sympatiförsakar lite nu under ett par underbara OS-veckor.