Det här med bigami…

…är det egentligen en dålig sak? Ibland känner jag att min man och mina barn skulle vara förtjänta av två fruar/mammor. Jag vill ju mest vara i skogen och springa. De enskilt bästa tillfällen den här veckan vara tre träningstillfällen (nattningar av barn är inte med och tävlar). I tisdags när solen sken och jag hann springa på dagen. I torsdags när jag trotsade regnet och gav mig ut på världens lättaste fem km och därefter körde en timmes tung och grymt rolig cirkelträning med Fysgruppen. Och idag när jag orienterade i blöta och tungsprungen mosse. Det var så himla roligt helt enkelt.

Tänk att det är en dag kvar på den här veckan. Underbart!

Men visst, det hade varit roligt att känna att jag hann med att städa, tvätta och hänga med kidsen på bara deras villkor lite oftare. Mest för att slippa den lite gnagande känslan av att jag är fruktansvärt egoistisk.

Toka med turban

Oftast har jag väldigt bråttom mellan saker, mellan dagis och jobb, mellan träning och jobb, mellan träning och egen nattning. I går stod det ”spinning” på schemat från coachen och därefter styrka. Men jag skulle hem till barnen som ville ha mat och kärlek. Snabbt som attan rattade jag in på gymmet, cyklade själv som en tok i 45 minuter, raketduschade och ut i bilen igen. När jag lämnar duschen, oavsett om det är utomhus på orienteringstävlingarna eller den varma på Hot yogan, sveper jag bara in håret i en handduk och drar. Jag har inte tid att stå där och reda ut eländet. Alltså möter folk en sådan här i trappan, på gatan, i trafiken. De flesta ser ut som om de täner ”Ska jag säga till henne att hon glömt handduken på huvudet?”

Nej, jag har inte startat bilen ännu – så bråttom hade jag inte…

Hem kom jag, middag blev det och när barnen var nattade var jag dödstrött. Men se då kom jag på att någon styrka hade jag ju inte gjort. Så då var det bara att bita ihop, för jag ville då rakt inte behöva rapportera till Ingmarie att jag redan första veckan hade fuskat och hoppat över styrketräningen. Alltså genomfördes benböj, armhävningar, plankor och annat plågsamt (mest för att det blir så plågsamt tydlig hur svag jag är…) Men gjort blev det i alla fall!

Tillfälligt avbrott pga halsont

Kortfattat kan läget beskrivas så här: Jag fick bingo i coach, sedan fick jag mitt första schema som jag glad och förväntansfull satt och tummade på, skrev in i kalenderna och planerade dagarna så att ingen tid skulle gå om intet. Sedan fick jag rasandes ont i halsen och den stora mattheten kom över mig.

Från tisdagen, i förra veckan, till fredagen var jag en liten grå fläck som hasade till jobbet och drack mest bara té med honung i. På söndagen gjorde inte halsen särskilt ont längre och hela familjen drog till skogs och jag sprang orientering med ganska tunga ben.

Idag börjar en ny underbar vecka och jag är bara förkyld och hes. Alltså kan jag träna igen och nu hoppar jag rakt in i vecka 2 på träningsschemat. Mjukstart med yoga idag. Det ska bli varmt och gott.

Låt mig presentera:

Min coach!

Efter att jag anmälde mig till nästa års utmaning, Axa Fjällmaraton utan att tänka efter om det var rimligt eller inte, insåg jag att jag måste tänka igenom noggrant hur jag ska lägga upp det kommande årets träning. Väldigt noga, för jag har inte tid att vänta ut skador som uppkommer av slarvig planerad träning eller av att jag hastigt ökar mängden träning utan att vara redo för det. Tyvärr är jag inte så bra på att planera träning. jag är lite lat, lite bekväm och lite för optimistisk när det gäller min egen fysik. Länge funderade jag på om det räckte att maken och jag tänkte högt tillsammans, men jag slog bort det. Skulle han säga något när jag inte vill träna skulle jag förmodligen bara bli sur och trotsig. Den så kallade fyrtioårstrotsen är inte att leka med…

En del andra vältränade vänner och bekanta kom upp som alternativ, men eftersom jag vet att alla är fullt upptagna med sina egna liv, som också består av jobb, familj och träning slog jag bort det också. Återstod att vända sig till ett proffs. Men vem då. Jag googlade, läste, klickade och funderade. Självaste flerfaldige herrvinnaren av loppet, Andreas Svanebro, visade sig vara löparcoach. det kanske kunde vara något? Han om någon vet ju vad det innebär. Men nej, jag skulle nog inte vara tillräckligt vältränad för att han skulle se det som en rimlig utmaning. Funderade på ett par av de kvinnliga löpare vars bloggar jag läser, men någon föll bort för att jag kände mig för gammal, någon för att jag tänkte att hon nog har för mycket att göra (jag frågade alltså aldrig – jag bara satt hemma och antog!). Men det fanns en som jag kände att jag väldigt gärna skulle vilja ta hjälp av. En som är minst lika gammal som, som har vanligt jobb men ändå hinner träna, som verkar vara klok och sympatisk, som vet vad skador innebär och hur man undviker dem och som dessutom gav mig peppande kommentarer på bloggen.

Första mailet skickade jag med samma nervositet som när jag frågade chans på Mackan i fyran. Men vet ni vad! Det gick bra – hon sa ja! (Det sa inte Mackan, men det är en helt annan historia.)

Så låt mig presentera min coach, mitt bollplank, min tränare, min ledsagare:

Ingmarie Nilsson

Ingmarie, fick man låna en bild från din blogg? (Sådant ska man fråga innan, va?)

Och vet ni vad, jag är så fruktansvärt glad att hon åtog sig uppdraget, det känns som jag kan komma halvvägs bara på hennes klokskap! Och då har vi inte ens träffat varandra ännu!

Tack Ingmarie för att du vill guida mig på den här resan, tack!

Veckan som gick – en snabbresumé

Veckan som gick, såg ut som följde:


måndag

65 min hot moksha yoga på karmic monkis (påminner mycket om bikram-serien, jag vet egentligen inte vad just moksha står för) jag är glad för att jag kommit igång med yogan igen, för den gör min kropp så gott.


tisdag

35 min backjoggning och därefter 75 min hot moksha yoga , därefter lätt illamående! Jag ville mest bara prova hur det funkade att åka in till Lund för att utnyttja deras högsta backe, som finns i grönområdet St Hans backar.

Högre än så här blir det inte. Inte i Lund i alla fall.

onsdag

Heliga vilodag. Då jobbade jag och tvättade, ni vet allt som man inte hinner att göra när man tränar 😉


torsdag

Utmanade mig själv med att rasta tantcykeln. Cyklade 36,5 km på 1 tim, 38 minuter. De första 30 km gick bra, men sedan blev det allt lite strävt i lårens framsida.


fredag

Hade svårt ont i gumpen efter gårdagens lilla runda. 45 min morgonspinning i grupp. Väldigt svettigt…


lördag

11,65 långsamma kilometer i skogen. Jag kom inte ut förrän efter barnen var nattade poch det är så förbaskat läskigt att jogga i skogen då – vildsvinen prasslar så högt. 1 tim 29 minuter tillbringade jag i terräng och på skogsvägar, lite kartläsning i pannlampans sken ingick i den tiden.


söndag

Orienterade. Som vanligt tyckte jag att jag sprang som en afrikan över stock och sten och som vanligt kom jag sist 🙂 Men det blev 5 kilometer obanat och när jag inte stod still och läste kartan (vilket jag uppenbarligen gjorde ganska ofta eftersom det tog 43,5 minut) så sprang jag faktiskt fort enligt mina mått mätt – mycket höga knälyft över fallna träd blev det. Som vanligt finns det mer att läsa om det här.

En vy till över backen. Mest för att skryta över att jag faktiskt tog två bilder.

Orientering i svår men häftig mijlö

Vill man läsa mer om helgens orientering i Kjugekull så gör man det här. Det var ingen vidare succé resultatmässigt, men en stor upplevelse rikare blev jag och det är det enda som räknas.

Här är stenpassagen jag sprang igenom. Bilden är lånad härifrån, det finns ännu fler fantastiskt fina bilder från området.

Miljön var otrolig och jag vill verkligen åka hit igen, både för att springa men framför allt för att vandra med barnen. Maken till fantasieggande natur har jag inte sett på länge. Fast vi får ta med lite vaselin – det var i detta område som en treåring trillade ner mellan två stenar och satt fast i drygt fem timmar.

Tjejmilen – så var det

Jo, alltså den där milen i Stockholm tillsammans med en fantastisk mängd andra kvinnor, tjejer och damer – hur var den då?

Tja, dagen var skön, lite mulen, hyfsat varm och lite regnig. Bra löpväder helt enkelt. Med goda marginaler åkte jag för att hämta ut nummerlappen och höll på att baxna vid åsynen av kön. Jag står dock sällan sysslolös i köer utan läste min tåg-bok ( jag hinner numer bara läsa böcker när jag åker tåg…) och vips så fick jag en kasse med lite av varje i och kunde hämta ut min nummerlapp. Sedan skulle man ta sig ut ur tältet och det var det svåraste så här långt. Pintjockt med folk och en noga blockerad väg så att man var tvungen att gå förbi alla montrar.

Jag har aldrig varit på en nummerlappsutlämning innan och aldrig sett vad som omger en sådan. Men jag har en liten, liten känsla av att det skulle vara mer intressant montrar om det var en mixad tävling. Äsch, det kanske bara är fördomar.

Efter ett besök hos en gammal bekant var det dags att ta sig till startområdet och nu var tiden plötsligt lite knapp. Inlämningen av värdesaker och väska gick dock blixtsnabbt och jag hann till och med jogga en kort runda samt hoppa lite ostrukturerat och sedan ansåg jag mig vara uppvärmd.

På vägen upp hade jag suttit på tåget och knåpat ihop en liten plan över hur jag skulle kunna tänkas springa. Då hade jag tagit i lite extra och tänkte att första kilometerna nog skulle ta en 6,5 minuter för jag hade ju läst att det var trångt. Nu tog det istället närmare 8 minuter. Och då gav jag ändå upp och sprang i diket en del av sträckan – något ska man ju ha för att man är van vid att springa off road.

Sedan ramlade kilometrarna på, allt medan jag väntade på att trängseln skulle lätta och den där stämningen som alla hade pratat om, skulle infinna sig. Publiken, den som skulle heja, vart var den? Fram tills de sista 750 metrarna var det ungefär fyra äkta män med barnvagnar som hejade fram sina bättre hälfter… Kanske var det ett resultat av vädret, eller så var det helt enkelt så att mina förväntingar var för stora.

Det låter nog värre än det var, jag var mest förvånade över frånvaron av peppande hejarop och närvaron av den enorma trängseln. Men även om jag nu fick klara mig utan folkets jubel gick löpningen bra. Efter den där första kilometern låg mina kilometertider på runt 5:19-5:28 utom en seg rackare på 5:49 och en snabbare på 5:10 och det var bättre än planerat. Däremot var jag aldrig snabb nog för att springa in den tid jag förlorade i startträngseln. Enda gången det blev jobbigt var i backen vid 9,5 km, men då visste jag ju att snart var jag i mål, så det var aldrig jobbigt mentalt, tvärtom – jag kände mig superstark och orkade spurta ovanligt långt för att vara mig (dvs ca 200 meter…). Spurten gick som resten av banan, mest i zick zack och med armarna som blinkers!

Efteråt var känslan mest ”jaha – var det allt”. Självklart skulle jag tagit i mer och sprungit fortare tidigare, men jag är för feg för det. Eller snarare jag har sprungit får få milar för det – jag var ju osäker på om jag ens skulle orka distansen ut. Men lite grämer det mig för under 55 minuter hade ju varit väldigt roligt.

Något som överraskade mig är min placering i loppet. Jag funderade innan på om jag skulle kunna komma på den övre halvan av tävlingsklassen, men jag var tveksam. Nu vet jag att jag hamnade på plats 4254 och det förvånar mig. Kanske är det ett resultat av alla träningsbloggar jag följer – att jag tror att majoriteten av Sveriges befolkning kutar milen på 45 minuter? Och apros pos det stod i tidningen Women Runner Coach (eller något i den stilen) att man kunde kalla sig löpare om sprang milen på just 45 minuter. Åt det fnyser jag högaktligen och bestämmer härmed att alla som tränar löpning regelbundet får kalla sig löpare när helst de önskar – oavsett tid!

Och nej – jag slog inte Evy Palm… Men nästa år, Evy , då blir jag farlig 😉

En asfaltsmil senare

Jag kom i mål på 56:45. Det är jag fantastiskt nöjd med. Men mest nöjd är jag med känslan att jag hade kunnat springa fem kilometer till. Jag hade inte kunnat springa de första 10 särskilt mycket fortare, men segheten finns där. Eller kanske styrkan.

Som den mästerbloggare jag är bjuder jag på en suddig bild med en toalett i bakgrunden. Classy!

Lantlollan hälsar:

Det är väldigt mycket folk här i Stocholm. Och bilar.