Det går lite tungt just nu och anledningen till det är, som så ofta, en kombination av flera saker :
1. Jag har i snart 20 år ätit SSRI- och SNRI preparat mot klinisk depression. Men eftersom jag är starkt lutheransk i min läggning (”inte ska man fuska sig till sinnesro, inte”) och eftersom jag genomgått två års terapi som kändes väldigt givande ville jag försöka klara mig utan mediciner. Nedtrappningen har pågått i ungefär fyra månader och vi kan väl säga att resultatet är ytterst nedslående. Väldigt!
I samråd med läkare (som, sanningen att säga, inte var så entusiastiska inför mitt experiment) har jag nu börjat trappa upp igen. Om en månad hoppas jag vara mitt medicinerande jag igen. Fortsättningsvis ska jag tänka på min medicin som insulin – som något min kropp behöver, inte mitt svaga psyke.
2. Nasty, nasty jobbveckor. Nästa vecka borde det vara över, men förra och denna veckan består av löjliga arbetsdagar i form av 16-timmars pass och negligering av allt annat inklusive barn, familj och hälsa. Dåligt planerat. Av mig själv dessvärre, men jag tror mig ha lärt mig en läxa. Fast det har jag ju trott förut…
3. Lera, gråväder och gårdstrassel som trasiga staket och råttor. Min tröskel för sådant är betydligt lägre än vanligt.
Men!
Jag ska ta mig ur det här och jag ska ta mig upp ur diket, som min bloggidol Pernilla säger, igen. Ta mig fan att jag ska.