Anledningen till att jag inte bloggar just nu är dels tidsbrist, eller om vi ska vända på det; en medveten prioritering. Men främst är kanske anledningen till att jag mest bara känner mig som skit. Jag är deppig och låg, allt känns eländigt och det finns ingen som helst anledning till att det ska behöva kännas så. Alltså kommer det mest bara gnäll och jämmer ur mig och sådant vill jag då rakt in sprida (fast just nu gör jag ju det i alla fall…)
Jag vill inte vara en sådan människa som bara sprider negativa vibbar och gnäller och gnisslar, men under den här perioden har jag i princip bestått av gråtoner och tårar. Därför har jag inte skrivit, jag har inte kunnat ta på mig en glättigare ton än den som ekat i mitt huvud.
Sedan många år, snart halva mitt liv har jag medicinerat mot en svår depression och det gör mig så klart lite mer känslig för sådana här dippar, men jag är inte rädd för dem längre, så länge jag äter min medicin åker jag inte ända ner i det svarta hålet som känns omöjligt att ta sig ur. Nu blir jag bara normalt deppig och det är på sätt och vis skönt att jag kan ha toppar och dalar trots att jag medicinerar.
Eftersom jag vet att vad som utlöste det kan jag kanske lära mig något mer om hur jag ska undvika det i fortsättningen. Perioden med extremt mycket jobb, extremt lite sömn toppades med stress på personliga och praktiska plan och det redde jag inte ut.
Under tiden jag inte har bloggat har jag ägnat mig åt att jobba ikapp (det rutinarbetet blev lidande under arbetstoppen och tja, det ska ju göras det också), sova i kapp, ta hand om min nyopererade och sköra mamma. Men jag har hunnit träna också – inte lika mycket och lika varierat som innan, men ändå. Mest löpning och egen styrka, varvat med raska promenader med mammas hund, nu när hon inte kan gå själv.
Orienteringen har fortsatt och tack vare den har jag sprungit mina längsta pass någonsin. På Hylte tvåmila, i början av november, sprang jag drygt 16 km!!! Det tog nästan tre timmar (terrängen var fruktansvärd!) men ändå.
Redan helgen efter sprang jag Jättemilen i Danmark. Där blev det knappt 16 km, men det gick också nästan en timme snabbare. Skogarna i Danmark är mer parkliknande kan man säga…
Båda loppen kan man läsa mer i detaljerat om på sajten OL-kartor.
Det finns mer att rapportera om, men med tanke på mina långa bloggtystnad är det bäst att spara lite. Vem vet, det kanske kommer ett inlägg till snart!
Det går lite tungt just nu och anledningen till det är, som så ofta, en kombination av flera saker :
1. Jag har i snart 20 år ätit SSRI- och SNRI preparat mot klinisk depression. Men eftersom jag är starkt lutheransk i min läggning (”inte ska man fuska sig till sinnesro, inte”) och eftersom jag genomgått två års terapi som kändes väldigt givande ville jag försöka klara mig utan mediciner. Nedtrappningen har pågått i ungefär fyra månader och vi kan väl säga att resultatet är ytterst nedslående. Väldigt!
I samråd med läkare (som, sanningen att säga, inte var så entusiastiska inför mitt experiment) har jag nu börjat trappa upp igen. Om en månad hoppas jag vara mitt medicinerande jag igen. Fortsättningsvis ska jag tänka på min medicin som insulin – som något min kropp behöver, inte mitt svaga psyke.
2. Nasty, nasty jobbveckor. Nästa vecka borde det vara över, men förra och denna veckan består av löjliga arbetsdagar i form av 16-timmars pass och negligering av allt annat inklusive barn, familj och hälsa. Dåligt planerat. Av mig själv dessvärre, men jag tror mig ha lärt mig en läxa. Fast det har jag ju trott förut…
3. Lera, gråväder och gårdstrassel som trasiga staket och råttor. Min tröskel för sådant är betydligt lägre än vanligt.
Men!
Jag ska ta mig ur det här och jag ska ta mig upp ur diket, som min bloggidol Pernilla säger, igen. Ta mig fan att jag ska.
Jag hatar, hatar, hatar mig själv när jag gör så här. När äta är det enda som får mig att klara av stress och press. När äta är det enda som får vardagen att se behaglig ut.
Hur kan jag lura mig själv så mycket?
Hälsoekvationen 