Jag måste gå ner i vikt igen. Skit, skit, skit.
Fem kilo har smugit sig på och trenden är uppåtgående. Detta måste brytas nu.
Det är ett moln på en annars ganska blå himmel.
Dagens trevligaste var istället orienteringen, drygt 11 km blev det idag. När vi startade var det -9 och hela skogen gnistrade av rimfrost. Just lovely.
Första milen avverkad. Banan var lagd så att man skulle gå mycket på kompass. Men se då tar det väldigt lång tid för oss nybörjare. För övrigt hade vi lite svårt bara att hitta till starten, det var till och med så att vi fick fråga om vägen.
Jag och maken sprang tillsammans och tur var väl det för min lampa gick ner på halvfart ganska tidigt. Man kunde välja om man ville starta i masstart eller individuellt och med tanke på hur lång tid det tar för oss i vanliga fall gav vi oss av innan de andra. Det var ett bra val för då kunde vi tänka i lugn och ro och göra våra egna val. Och för all del våra egna misstag. Dessutom fick vi se den mäktiga synen när knappt 40 pannlampor i bredd vändes upp mot oss och närmade sig långsamt genom den glesa tallskogen. Då blev jag en fransk motståndsrörelsekvinna på flykt under tyskarna och deras hundar under andra världskriget.
Med lite fantasi får man uppleva mycket.
Åh, jag trodde aldrig att denna dagen skulle komma, men nu är vi på väg! Jag och maken ska på OK Pans (en orienteringsklubb) vinterläger. Två nätter på hotell, fyra OL-pass, lagad mat! Tjoho!!!
Sjukt laddad.
I lördags eftermiddag (efter Ismilen) var det dags för lite orienteringsträning med klubben. Linjeorientering, det innebär att man får en karta med en linje utritade och att man ska gå exakt efter den linjen, inte gena mellan olika punkter utan följa den utritade linjen.
När jag kom till klubben och skulle ta mig ur bilen tittade maken och de andra förvånat på min hukade gång med ben som aldrig rätade ut sig. ”Ska du med???”
Jo – det hade jag ju tänkt. Fast jag kunde ju inte riktigt gå. Kanske inte riktigt jogga heller. Men ut i skogen kom vi, men efter ett par stapplande steg insåg jag att ett så raskt klivande över stock och sten som möjligt nog var det enda jag klarade av. Men att den aktiviteten nog skulle vara bra för mina stela ben.
Så det blev en knapp timmes knatande över stock och sten, enklättring uppför en brant och lite småjogg här och var. Visst kändes benen lite bätre efteråt, men framåt kvällen stelnade jag till igen och nu insåg jag att morgondagensVintercupsorienterimng skulle bli svår att genomföra om jag inte lyckades göra något. Jag efterlyste tips på facebook och mailade desperat coach Ingmarie. Tips kom om massage (med tennisboll, make eller kavel), spikmatta, liniment och stretchning. Jag gjorde såklart alltihop och avslutade den sista massagen med tigerbalsam, drog på knälånga yllestrumpor och försökte sedan somna i ångorna av tigerbalsam.
Minsann, jag var bättre på söndagsmorgonen! Jag var fortfarande stel, men inte värre än att jag kunde gå hyfsat normalt. Tur det, sa maken som berättade hur han hade ryggat tillbaka av doften i sovrummet när han kom upp för att lägga sig… Efter att ha samlat upp resten av klubbgubbarna for vi iväg till skogarna kring Norra Rörum och som tur var låg starten nästan en km bort vilket gjorde att jag fick gå i terrängen igen. Så när väl starten gick kände jag mig ganska fit for fight igen. Men sweet lord vilken skön terräng det var. Riktig skog, mycket kärr och backigt!
De första två kartorna* gick hyfsat bra, bortsett från en grov orienteringsmiss, men med avseende på springandet. När jag gav mig ut på den tredje tröt orken och jag gick hela rundan. Som belöning orienterade jag istället som en gudinna. Klart det när man har tid att läsa kartan, kolla av terrängen och har all tid i världen att ta kloka, genomtänkta beslut!
Efter drygt två timmars arbete och en mil (!) kom jag i mål, med is och lera från topp till tå. Då visade klockan i och för sig att jag hade tagit 326 höjdmeter och sådana är man ju väldigt glad för med tanke på vad som komma skall.
Orientering – vilken underbar sport: Tänk att få springa genom lera och vatten i två timmar i minus 6 grader. För att sedan byta om till torra, kalla kläder på en blåsig kulle. sedan släpar man sig ytterligare en km genom skog och mark för att ta sig till bilen. It’s lovely! Självklart snyter man sig i handen också. I fall ni undrade menar jag.
* På vintern, har jag förstått, orienterar man ofta i slingor, dvs korta rundor där man kommer tillbaka till starten för att hämta en ny karta, på så vis ser man till att hålla de tävlande ganska nära och tätt för att undvika att någon villar i väg sig i snö och is eller blir liggande ensam och skadad i kylan.
Anledningen till att jag inte bloggar just nu är dels tidsbrist, eller om vi ska vända på det; en medveten prioritering. Men främst är kanske anledningen till att jag mest bara känner mig som skit. Jag är deppig och låg, allt känns eländigt och det finns ingen som helst anledning till att det ska behöva kännas så. Alltså kommer det mest bara gnäll och jämmer ur mig och sådant vill jag då rakt in sprida (fast just nu gör jag ju det i alla fall…)
Jag vill inte vara en sådan människa som bara sprider negativa vibbar och gnäller och gnisslar, men under den här perioden har jag i princip bestått av gråtoner och tårar. Därför har jag inte skrivit, jag har inte kunnat ta på mig en glättigare ton än den som ekat i mitt huvud.
Sedan många år, snart halva mitt liv har jag medicinerat mot en svår depression och det gör mig så klart lite mer känslig för sådana här dippar, men jag är inte rädd för dem längre, så länge jag äter min medicin åker jag inte ända ner i det svarta hålet som känns omöjligt att ta sig ur. Nu blir jag bara normalt deppig och det är på sätt och vis skönt att jag kan ha toppar och dalar trots att jag medicinerar.
Eftersom jag vet att vad som utlöste det kan jag kanske lära mig något mer om hur jag ska undvika det i fortsättningen. Perioden med extremt mycket jobb, extremt lite sömn toppades med stress på personliga och praktiska plan och det redde jag inte ut.
Under tiden jag inte har bloggat har jag ägnat mig åt att jobba ikapp (det rutinarbetet blev lidande under arbetstoppen och tja, det ska ju göras det också), sova i kapp, ta hand om min nyopererade och sköra mamma. Men jag har hunnit träna också – inte lika mycket och lika varierat som innan, men ändå. Mest löpning och egen styrka, varvat med raska promenader med mammas hund, nu när hon inte kan gå själv.
Orienteringen har fortsatt och tack vare den har jag sprungit mina längsta pass någonsin. På Hylte tvåmila, i början av november, sprang jag drygt 16 km!!! Det tog nästan tre timmar (terrängen var fruktansvärd!) men ändå.
Redan helgen efter sprang jag Jättemilen i Danmark. Där blev det knappt 16 km, men det gick också nästan en timme snabbare. Skogarna i Danmark är mer parkliknande kan man säga…
Båda loppen kan man läsa mer i detaljerat om på sajten OL-kartor.
Det finns mer att rapportera om, men med tanke på mina långa bloggtystnad är det bäst att spara lite. Vem vet, det kanske kommer ett inlägg till snart!
På bara någon månad har även maken blivit totalt biten av orienteringen. Han är en van löpare sedan tidigare och car först nöjd med det, men så hängde han med och nu är han fast! Det gör det så klart ännu roligare. Vi kan taktika efteråt om banor, vägval och naturen. Dessutom hamnar orienteringen högre upp på prioritetslistan. Den här helgen till exempel. Vi har visning på gården, fixardag på dagis, simskola och i morgon em åker maken på jobbresa.
Får det plats någon OL (orienteringslöpning står det för) i det? Jajamensan – massor! Det började redan i går kväll med en dubbelpremiär för oss: nattorientering och stafett. Mer om det i nästa inlägg. Då hade vi mutat makens föräldrar till att natta våra små, eftersom det var för sent för den.
Idag på morgonen gick vi upp kl 05:00 för att hinna städa hus och stall inför visningen. Sedan åkte maken till fixardagen och jag är med barnen på simskolan i skrivande stund. Efter den åker vi direkt till klubbstugan för årets klubbmästerskap i orientering. Barnen hänger med och spelar bordshockey i stugan under tiden.
I morgon är det dags igen, återigen med en premiär: parjakt. Man springer i par (jaså!!!), samtidigt och delar upp kontrollerna mellan sig. Det ska bli riktigt roligt att prova på. För barnen finns (som alltid i den här familjevänliga sporten) barnpassning och miniknat (egen runda med kontroller efter snitslad bana)
Alltså: med vilja, tidiga morgnar och svärföräldrar så blir det OL i dagarna tre! Det ger energi och lycka, som jag bär med mig till nästa jobbvecka.
…är det egentligen en dålig sak? Ibland känner jag att min man och mina barn skulle vara förtjänta av två fruar/mammor. Jag vill ju mest vara i skogen och springa. De enskilt bästa tillfällen den här veckan vara tre träningstillfällen (nattningar av barn är inte med och tävlar). I tisdags när solen sken och jag hann springa på dagen. I torsdags när jag trotsade regnet och gav mig ut på världens lättaste fem km och därefter körde en timmes tung och grymt rolig cirkelträning med Fysgruppen. Och idag när jag orienterade i blöta och tungsprungen mosse. Det var så himla roligt helt enkelt.
Tänk att det är en dag kvar på den här veckan. Underbart!
Men visst, det hade varit roligt att känna att jag hann med att städa, tvätta och hänga med kidsen på bara deras villkor lite oftare. Mest för att slippa den lite gnagande känslan av att jag är fruktansvärt egoistisk.
Veckan som gick, såg ut som följde:
måndag
65 min hot moksha yoga på karmic monkis (påminner mycket om bikram-serien, jag vet egentligen inte vad just moksha står för) jag är glad för att jag kommit igång med yogan igen, för den gör min kropp så gott.
tisdag
35 min backjoggning och därefter 75 min hot moksha yoga , därefter lätt illamående! Jag ville mest bara prova hur det funkade att åka in till Lund för att utnyttja deras högsta backe, som finns i grönområdet St Hans backar.
Högre än så här blir det inte. Inte i Lund i alla fall.
Heliga vilodag. Då jobbade jag och tvättade, ni vet allt som man inte hinner att göra när man tränar 😉
torsdag
Utmanade mig själv med att rasta tantcykeln. Cyklade 36,5 km på 1 tim, 38 minuter. De första 30 km gick bra, men sedan blev det allt lite strävt i lårens framsida.
fredag
Hade svårt ont i gumpen efter gårdagens lilla runda. 45 min morgonspinning i grupp. Väldigt svettigt…
lördag
11,65 långsamma kilometer i skogen. Jag kom inte ut förrän efter barnen var nattade poch det är så förbaskat läskigt att jogga i skogen då – vildsvinen prasslar så högt. 1 tim 29 minuter tillbringade jag i terräng och på skogsvägar, lite kartläsning i pannlampans sken ingick i den tiden.
söndag
Orienterade. Som vanligt tyckte jag att jag sprang som en afrikan över stock och sten och som vanligt kom jag sist 🙂 Men det blev 5 kilometer obanat och när jag inte stod still och läste kartan (vilket jag uppenbarligen gjorde ganska ofta eftersom det tog 43,5 minut) så sprang jag faktiskt fort enligt mina mått mätt – mycket höga knälyft över fallna träd blev det. Som vanligt finns det mer att läsa om det här.
En vy till över backen. Mest för att skryta över att jag faktiskt tog två bilder.
Vill man läsa mer om helgens orientering i Kjugekull så gör man det här. Det var ingen vidare succé resultatmässigt, men en stor upplevelse rikare blev jag och det är det enda som räknas.
Här är stenpassagen jag sprang igenom. Bilden är lånad härifrån, det finns ännu fler fantastiskt fina bilder från området.
Miljön var otrolig och jag vill verkligen åka hit igen, både för att springa men framför allt för att vandra med barnen. Maken till fantasieggande natur har jag inte sett på länge. Fast vi får ta med lite vaselin – det var i detta område som en treåring trillade ner mellan två stenar och satt fast i drygt fem timmar.
Orientering är min nya drog, min religion, min kärlek.
Särskilt det där sista är sant. På kvällen, efter en dag med orienteringstävling, längtar jag lika intensivt efter nästa tillfälle som man på fredagskvällen i tonåren längtade till måndagsmorgonen när man skulle få se killen som var DEN STORA KÄRLEKEN i skolan igen!
Deltagare och hang arounds på den gångna helgens Dubbeljakt.
Däremot har jag inte skrivit så mycket om loppen eller rundorna här på bloggen. Självklart är de inte odokumenterade utan jag har redogjort för den tämligen noga i mitt digitala kartarkiv. Efter varje runda scannar jag in kartan och importerar den samt GPS-spåret i ett program som heter QuickRoute. Där färgkodas spåret så att man enkelt kan se hur snabbt man sprang på olika sträckor och man ser statistik på hur man sprang mellan olika kontroller. Sedan kan man exportera det till sin digitala kartpärm där man kan kommentera och berätta mer, samt länka till resultatlista osv. Vid större tävlingar är det roligt att använda sig av tjänster som OPath och Map and Coach där man kan se sin runda i realtid jämförd med andra deltagare. Slutligen får siffernörden i mig sitt lystmäte i Winsplits där alla sträcktider läggs upp och man kan se om man slog till och kanske rent av vann en sträcka eller hur ens lopp såg ut fördelat över kontrollerna (t ex kanske man förlorade allt på en viss miss, men på alla andra kom betydligt högre upp).
För er som är intresserade av OL är det rolig läsning att kolla andras vägval (tycker i alla fall jag, som slukar andras kartor som andra slukar proteinpulver).
Hälsoekvationen 