I lördags eftermiddag (efter Ismilen) var det dags för lite orienteringsträning med klubben. Linjeorientering, det innebär att man får en karta med en linje utritade och att man ska gå exakt efter den linjen, inte gena mellan olika punkter utan följa den utritade linjen.
När jag kom till klubben och skulle ta mig ur bilen tittade maken och de andra förvånat på min hukade gång med ben som aldrig rätade ut sig. ”Ska du med???”
Jo – det hade jag ju tänkt. Fast jag kunde ju inte riktigt gå. Kanske inte riktigt jogga heller. Men ut i skogen kom vi, men efter ett par stapplande steg insåg jag att ett så raskt klivande över stock och sten som möjligt nog var det enda jag klarade av. Men att den aktiviteten nog skulle vara bra för mina stela ben.
Så det blev en knapp timmes knatande över stock och sten, enklättring uppför en brant och lite småjogg här och var. Visst kändes benen lite bätre efteråt, men framåt kvällen stelnade jag till igen och nu insåg jag att morgondagensVintercupsorienterimng skulle bli svår att genomföra om jag inte lyckades göra något. Jag efterlyste tips på facebook och mailade desperat coach Ingmarie. Tips kom om massage (med tennisboll, make eller kavel), spikmatta, liniment och stretchning. Jag gjorde såklart alltihop och avslutade den sista massagen med tigerbalsam, drog på knälånga yllestrumpor och försökte sedan somna i ångorna av tigerbalsam.
Minsann, jag var bättre på söndagsmorgonen! Jag var fortfarande stel, men inte värre än att jag kunde gå hyfsat normalt. Tur det, sa maken som berättade hur han hade ryggat tillbaka av doften i sovrummet när han kom upp för att lägga sig… Efter att ha samlat upp resten av klubbgubbarna for vi iväg till skogarna kring Norra Rörum och som tur var låg starten nästan en km bort vilket gjorde att jag fick gå i terrängen igen. Så när väl starten gick kände jag mig ganska fit for fight igen. Men sweet lord vilken skön terräng det var. Riktig skog, mycket kärr och backigt!
De första två kartorna* gick hyfsat bra, bortsett från en grov orienteringsmiss, men med avseende på springandet. När jag gav mig ut på den tredje tröt orken och jag gick hela rundan. Som belöning orienterade jag istället som en gudinna. Klart det när man har tid att läsa kartan, kolla av terrängen och har all tid i världen att ta kloka, genomtänkta beslut!
Efter drygt två timmars arbete och en mil (!) kom jag i mål, med is och lera från topp till tå. Då visade klockan i och för sig att jag hade tagit 326 höjdmeter och sådana är man ju väldigt glad för med tanke på vad som komma skall.
Orientering – vilken underbar sport: Tänk att få springa genom lera och vatten i två timmar i minus 6 grader. För att sedan byta om till torra, kalla kläder på en blåsig kulle. sedan släpar man sig ytterligare en km genom skog och mark för att ta sig till bilen. It’s lovely! Självklart snyter man sig i handen också. I fall ni undrade menar jag.
* På vintern, har jag förstått, orienterar man ofta i slingor, dvs korta rundor där man kommer tillbaka till starten för att hämta en ny karta, på så vis ser man till att hålla de tävlande ganska nära och tätt för att undvika att någon villar i väg sig i snö och is eller blir liggande ensam och skadad i kylan.
Hälsoekvationen 