Träff med coachen

Dagen innan nyår åkte jag till Höllviken för att springa. Det kan verka lite galet att åka så långt för en liten joggingtur. Det kan också verka tokigt att vara nervös inför det hela. Men så var det! Det var ju inte heller en alldeles vanlig liten tur, utan den skulle ske tillsammans med världens bästa Ingmarie. Jag har läst hennes blogg och mejlat med henne så helt obekant är hon ju inte. Men nu skulle det springas ihop. Klart jag var nervös, jag springer sällan med någon. Dessutom pratar jag ALDRIG när jag springer, jag har fullt upp med att snappa åt mig syre. Om man vill se bild från detta glada möte kan man kika in på Ingmaries blogg här.

Det var supertrevligt. Och väldigt jobbigt att prata samtidigt! Efter turen visade Ingmarie flera bra övningar med både TRX och balansboll. Ett tag blir nu planen som följer:

• 3 löppass i veckan, 1 i prattempo med 20 minuter styrka efteråt, 1 extralångt pass, både i tid och sträcka räknat och ett annat pass som kan t ex vara distans eller intervaller efter det 20 min styrka.
• ett av styrkepassen utförs med pilatesbollen och ett med TRX:n
• förhoppningsvis ett yogapass iu veckan
• förhoppningsvis ett alternativt pass i veckan (spinning, simning eller något pass på träningscentret vid jobbet)

Utöver det funderar jag på att se till att jag knatar 10 000 steg om dagen.

Ska försöka sätta mig och planera ett grundschema för lilla familjen som kan fungera kommande termin.

 

Veckan som gick – en snabbresumé

Veckan som gick, såg ut som följde:


måndag

65 min hot moksha yoga på karmic monkis (påminner mycket om bikram-serien, jag vet egentligen inte vad just moksha står för) jag är glad för att jag kommit igång med yogan igen, för den gör min kropp så gott.


tisdag

35 min backjoggning och därefter 75 min hot moksha yoga , därefter lätt illamående! Jag ville mest bara prova hur det funkade att åka in till Lund för att utnyttja deras högsta backe, som finns i grönområdet St Hans backar.

Högre än så här blir det inte. Inte i Lund i alla fall.

onsdag

Heliga vilodag. Då jobbade jag och tvättade, ni vet allt som man inte hinner att göra när man tränar 😉


torsdag

Utmanade mig själv med att rasta tantcykeln. Cyklade 36,5 km på 1 tim, 38 minuter. De första 30 km gick bra, men sedan blev det allt lite strävt i lårens framsida.


fredag

Hade svårt ont i gumpen efter gårdagens lilla runda. 45 min morgonspinning i grupp. Väldigt svettigt…


lördag

11,65 långsamma kilometer i skogen. Jag kom inte ut förrän efter barnen var nattade poch det är så förbaskat läskigt att jogga i skogen då – vildsvinen prasslar så högt. 1 tim 29 minuter tillbringade jag i terräng och på skogsvägar, lite kartläsning i pannlampans sken ingick i den tiden.


söndag

Orienterade. Som vanligt tyckte jag att jag sprang som en afrikan över stock och sten och som vanligt kom jag sist 🙂 Men det blev 5 kilometer obanat och när jag inte stod still och läste kartan (vilket jag uppenbarligen gjorde ganska ofta eftersom det tog 43,5 minut) så sprang jag faktiskt fort enligt mina mått mätt – mycket höga knälyft över fallna träd blev det. Som vanligt finns det mer att läsa om det här.

En vy till över backen. Mest för att skryta över att jag faktiskt tog två bilder.

Pausvecka

Denna veckan är en vilovecka i den mening att jag inte springer ett steg. Upptrappningen har ju gått väldig snabbt för mig och sista tiden har jag känt av lite skavanker här och där, och särskilt en värk höger knä har skrämt mig lite. Knäproblem vill man ju helst slippa. Alltså bestämde jag mig för en veckas löpvila. Förhoppningsvis ska den här veckan följas av en hel del terränglöpning i och med O-ringen.

Istället roar jag mig med trädgårdsarbete, cykling och cirkelstyrka i trädgården. När jag tittade runt i trädgård och hem insåg jag ju att det fanns lite resurser. Ett gummiband som införskaffades av min mor på 90-talet. Ett par hantlar som iofs inte väger någonting, men också en hantel som väger lite mer.

Gummiband, hantlar, lite yogaböcker. Traktorpower är tidningen som håller barnen sysselsatta i några minuter när det tröttnat att klänga på mamma.

I barnens klätterställning kunde jag sätta fast gummibandet, förutom att klättra förstås. Klättra ska icke underskattas.

Den hemmabyggda klätterställningen.

Jag har svårt för att få det gjort, men ibland är jag där och gör lite hipp-som-happ-övningar och i väntan på inspiration och struktur så är det väl bättre än inget.

Cyklingen däremot har länge varit ett no-no för mig. På grund av en olycksam (slutade dock lyckligt, lilla dottern lever och mår bra!) förlossning har jag ett väldigt sargat underliv som inte riktigt har klarat av att sitta på en cykelsadel, inte de senaste fem åren i alla fall. Men nu har jag bitit ihop och provat igen, och minsann om det inte har känts lite mindre eländigt, inte gjort lika ont. Så i rask takt har jag provat att cykla först 16 km, och sedan har jag provat att öka rundan och sist cyklade 25 km på 1:05. Jag kan nog öka tempot lite till, jag har inga som helst referenser och vet inte vilken hastighet man borde komma upp i. Sedan vet jag inte hur mycket det skiljer sig från tantcykel till racercyklar, jag har ju bara en tantvariant, i och för sig med fem växlar, men också med barnstol och cykelkorg som extrautrustning. Är träningsmängden densamma? Jag fattar ju att det går långsammare på en tantcykel, men å andra sidan kanske det är tyngre att cykla runt på en sådan? Här får gärna någon kunnig upplysa mig.

 

 

Favoriten av barnens leksaker i trädgården – de romerska ringarna. Perfekta att göra omvända armhävningar i (det heter säkert något annat). Jag sätter alltså i hälarna långt framför och halvligger i luften och drar mig upp. Känns mycket bra i överkroppen någon dag efteråt kan jag meddela.

 Sommar och semester i alla ära, men den mesta av tiden går åt för att smida planer för hur jag ska kunna springa så många dagar som möjligt på O-ringen. Just nu tror jag att jag har en plan för hur jag ska kunna åka med ett barn och springa två etapper, sedan hem, jobba en dag och sedan tillbaka med det andra barnet och springa två etapper till. På så vis dumpar jag inte maken med båda barnen. De båda barnen som vi förvisso älskar djupt, men det är väldigt intensiva dagar med mycket skratt och gråt så det kan vara svårt att få känna att man som vuxen får något gjort när det lagas mat, medlas, torkas tårar och byggs kojor dagarna långa när man är själv med båda barnen. Dessutom vill de gärna följa med och få gå miniknatet så det blir nog bra om jag bara får ihop boende och annan logistik!

Galet lopp på gång

Just nu springer livet på i 120 knyck, mest för att det är så väldigt många besök hos oss under sommaren samtidigt som man ska hinna med allt det där man inte hinder med när man är på jobbet… Nåja, det hade ju varit trist om man inte hade folk som ville hälsa på eller jobb att gå till, så jag ska inte gnälla mer över det.

Måndag till onsdag hade förmånen att vara med på en tredagars orientering måndag till onsdag. Det kommer en utförligare rapport om det senare, men kort kan sägas att jag sprang strax under tre mil på tre dagar och jag kan knappt beskriva hur öm jag var i fötter, ben och mage efter det. Men eftersom Fysgruppen styrde upp en spontanträning igår i närheten av mitt jobb kunde jag inte motstå ett avbrott i mitt 16-timmar långa arbetspass. När de lovade att  jag skulle slippa springa hängde jag på.

Jag, i en något suddig version, inför starten på etapp 2. Jag gillar klubbens tävlingskläder skarpt, misstänker att den beställdes på 80-talet.

Det var otroligt roligt, jag fick prova massa nya saker, bland annat kettlebells, en slags vågformad balansbräda som man gjorde knäböj på, långa rep som skulle hållas i vårgrörelser (jag har sett det i Biggest Looser) och Bulgarian Bags. Idag försöker jag att hålla mig stilla, gärna med fötterna högt, men det är mer en önskan än ett faktum när man bor på en gård med trädgård och djur och två småknattar.

Men i morgon är det dags för det här:

Bilden lånad ifrån Crazy Race

Crazy Race! Det är ett lopp som springas på en bana 3,5 km lång bana med hinder som man ska över under eller igenom. Lera är tydligen vanligt förekommande. Jag har ingen aning vad jag gett mig in på och är nästan lite rädd inför morgondagen… När segraren har sprungit 4 varv (dvs 14 km) springer man själv klart det varv man är ute på och jag misstänker att jag kanske klarar av två varv. Den som lever får se, håll en tumme eller två för mig!

Lagom behagligt

I går gjorde ju jag och en av guldgossarna en resa till Blekinge för att springa Havs-OL. Jag hade så klart en vision av att det skulle navigeras på sandstränder, bland klippor och kanske en och annan badbrygga. Lite klippor blev det, men någon sandstrand såg jag inte röken av. Inte för att jag sörjde det, för när jag sprang i skogen blev jag snart omgiven av blommande kaprifol som doftade himmelskt. Det var sådan njutning – ren och skär njutning! Tänk att jag har kommit så långt, att motion i allmänhet och löpning i synnerhet kan vara njutning? Ibland får jag nypa mig själv i armen.

Eftersom vi inte var anmälda igår sprang vi varsin öppen klass och jag valde en kort (4,3 km fågelvägen) röd bana, dvs en medelsvår. Det blev som jag tänkt mig, ett stressfritt och behagligt lopp. Jag sprang lite drygt 6 km och höll ett hyfsat snittempo för att vara orientering. Jag har fortfarande väldigt svårt att läsa kartan när jag springer och måste då gå. Nu funderar jag på att skaffa en fingerlupp eller något förstoringsglas som jag har sett att pensionärerna har.

Öppen klass gjorde att jag inte kände av tävlingsskallen lika mycket, alltså kunde jag slita upp mobilen och fotografera! Kontroll nummer fyra låg precis vad havet och femman låg längre västerut längs havslinjen och jag ville så gärna springa längs havet nu när äntligen var vid havet, men som ni ser på bilden var det väldigt stenigt och efter bara ett par meter insåg jag att det skulle bli en ren balansakt istället för löpning så jag gav upp och sprang in i skogen igen.

Trevligt kontrollområde för en inlandsbo som jag.

Ett par kontroller var lite knepiga att hitta, men det var inget planlöst evighetsletande. Jag gick på kompass ett par gånger och det fungerade bra, det är mer finorienteringen jag behöver öva mer på. Självklart kan jag bli ännu bättre på grov kompassgång också, men om jag skulle välja något att träna på just nu så är det navigerandet in till kontrollen, typ det sista 30 metrarna.

Mordplatsen. Dvs den i min kommande deckare, som nu måste skrivas eftersom jag hittat mordplatsen!

Dagens erfarenheter är främst två:

1) Röd bana är lite för lätt, eller snarare lite för mycket terränglöpning och lite för lite orientering.

2) Jag gillar utomhusduscharna! De känns mycket fräschare än att stå ihopträngda i någon gammal idrottshalls onklädningsrum.

I nästa vecka är det en tredagars kvällstävling och då ska jag springa i min åldersklass igen. Svart bana. Det kommer att bli ett gnetande och letande, men jag ska vara seg och ta ett steg i taget, läsa kartan lugnt och nogrannt och låta det ta lite tid. Jag är ju där för att lära, eller hur!

Tävling på riktigt!

I efterhand inser jag att inlägget är alldeles för långt för att någon ska orka läsa det. Så jag börjar med en synopsis: Svart. OL-toaletter. Maratonsträckan. Klokare?

 

Jag vet inte om jag har hybris, om jag är är fullkomligt knäpp eller bara outsägligt nyfiken. Det här med svart bana… Jag provade ju lite igår, på en lokal tävling (eller när tävling som det heter) och sprang i min åldersklass och då ska det vara svart bana. Så svart som det nu kan bli i Skåne. Hur som helst så gick det ganska bra igår. Jag joggade på med tungan i mungipan, ögonen flackade över naturens alla detaljer och tummen försökte förtvivlat hålla rätt på vart på kartan jag befann mig. Trots att jag sprang förbi nästan alla kontroller (jag har inte riktigt fått in känslan för skalan, det är vanligtvis kortare mellan kontrollerna än jag tror. Eller så springer jag snabbare än vad jag tror. Yeah right!) hittade jag dem utan något större besvär.

Men igår. Käre tid, vilken skillnad. Jag vet inte om det hade att göra med att det var en nationell tävling och därmed en högre nivå eller att terrängen som penetrerades räknas som den svåraste i Skåne/Blekinge, det är ju i o f s subjektivt, men jag tar fasta på de som säger att det är så.

 

Vi tar det från början. Inga bilder idag heller. Jag är verkligen inget stjärnbloggarämne. Jag fotar mest mina barn och mina blommor och det har ju inte så mycket med bloggen att göra, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Jag fyllde bilen med fyra guldgossar, tre inhemska (dvs från egna klubben) och en inlånad. Under resan upp blev jag livligt underhållen med rövarhistorier från 40 års orientering uppblandat med lite tips från kunskapsbanken. Skönt att ha dem när man som nybörjare traskar rakt in i tävlingsstimmet. De knuffar mig i rätt riktning och lär mig att klockan vid startfållan går tre minuter för fort. De skrattade också gott åt mig när jag kom tillbaka från min första orienteringstoalettupplevelse. Kort kan man säga att det inte är något för oss med mycket personlig integritet. Man går in i ett tält, där står det stora hinkar på rad. Med toalettsitsar ovan på och svarta sopsäckar i. Sedan sitter man där på rad. Tillsammans liksom. Jag är uppfostrad med att man absolut inte får låta eller lukta bland folk. Och det, mina vänner, ligger en lite i fatet om man känner att det skulle vara skönt att göra nummer två innan man ska kuta en mil i skogen. Jag vill inte bli mer detaljerad än så.

Efter att ha bytt om joggade jag till startpunkten och värmde upp (sådant pysslar för övrigt inte mina guldgossar med, de säger att de är för gamla för sådant). Undrade lite vad jag gett nig in på men tänkte att ”Friskt vågat – hälften vunnet ”och allt det där.  Fokus. Ta rätt kontrolldefinitioner. Ställa sig vid kartlådan för min klass. Beep, beep, beeeep. Start!

Så snart jag vänt på kartan insåg jag att det skulle bli svårt för mig att hitta kontrollerna. De låg långt från tydliga ledstänger och var mest omgivna av höjdkurvor och stenar. Många stenar. Ettan gick bra, men å andra sidan var det ju en mindre kö till kontrollen så var det lite svårt att missa den.

Sträckan till kontroll två var lång som en telefonkö till Telias support. Den  tog verkligen aldrig slut. Att se den här evighetssträckan på kartan var mentalt nedbrytande! Hur i hela friden skulle jag klara av att ta mig dit? Som vanligt slog det mig inte att jag skulle gå ut till stigen och springa den långa vägen. Så här i efterhand inser jag ju att det är det jag skulle gjort, då skulle det gått snabbare, jag skulle känt mig säkrare och fått en bättre start. Nu stretade jag på rakt genom skogen, över berg och dal och mässade ”Jag är här för att lära mig!” hela tiden. Jag försökte dela upp etappen i delsträckor och ta en i taget. Till slut kom jag ut till vägen där vätskekontrollerna fanns och jag gav mig av mot nästa delmål. Då blir jag plötsligt helt desorienterad och kan inte placera mig exakt på kartan. Jag var nästan framme vid den nästa sista vätskekontrollen och ser att det är en tydlig T-korsning. Den tydliga T-korsningen kunde jag inte hitta på kartan. Idag ser ser jag att vändplatsen  på kartan var ett litet gult område och att rakt söder ut från den gick en mycket mindre markerad väg/stig. I verkligheten upplevde jag den som en lika stor väg som den jag kom i från och på kartan syntes den knappt.

Kartsnitt på ”evighetsträckan”.

 

Well, en lärdom rikare. En annan var, för övrigt, att jag måste ha myggmedel på nästa gång, för jag fick inte läsa kartan ifred och redan nu kände jag mig redo att ge upp! Jag satte sedan kurs mot den sista biten vätskekontrollen för att få det verifierat att jag var på rätt väg och när jag var säker bestämde jag mig för att försöka köra så safe som möjligt för att slippa uppleva den totala förvirringen igen. Men när jag skulle den sista biten till kontrollen var det dags igen. Här fanns en helsikes massa stora stenar och den enda kontrollen jag hittar är inte min. Till slut tar jag vägen ner till vändplatsen i söder och inser att om jag följer den och ger mig rakt norrut från 90-graderskruvan så har jag goda möjligheter att hitta kontrollen. Den taktiken funkar finfint och jag piggar på mig lite.

3:an var kort och snäll och humöret stiger ytterligare.

4: Här hade jag en plan som jag följde: först över stenmuren, sedan hitta stigen, följa den till skogsvägen, ta skogvägen runt vårmarken, gå på kompass till höjden. Det gick som planerat fast det var mest ett klättrande och kravlande över stock och sten och nu var jag evigt trött på att inte kunna springa.

5: Över två stenmurar och hasa ner för rejäla branter igen. Men från sista stenmuren till kontrollen tänkte jag inte tillräckligt klart utan hamnade mitt i hallonsnåren och misströstade så enormt att jag knappt blev glad när jag till slut nådde kontrollen. Nu hade jag varit ute i drygt en timme och inte ens tagit hälften av kontrollerna.

När jag såg att 6:an låg långt från en tydlig ledstång kände jag att resten av kontrollena skulle bli samma kamp och jag ville hellre springa mig trött och bestämde mig för att ge upp och springa till målet.

Det kändes surt – att ge upp är inte riktigt min grej, men efter att ha fått lite distans är jag ändå glad att jag klarade den långalånga sträckan till 2:an och nu vet jag lite till om kartor och verkligheter!

Idag har jag en sådan grym träningsvärk. Värst är fötterna, vilket jag antar har att göra med att mina OL-dojor är så tunna och helt odämpade, alla små muskler som uppenbarligen finns i fötterna får jobba för första gången i livet. Därefter kommer alla musklerna runt och framförallt  ovanför knäna och till slut i nederdalen av magen. Få saker som jag älskar så mycket som träningsvärk, särskilt på nya ställen.

 

Nu sätter jag punkt för det här inlägget. Om inte annat för att jag själv håller på att somna av det.

Gonatt!

 

Härlig träningshelg

(Det här är ett långt inlägg utan en enda bild. En dag ska jag börja fota. Fast jag vet inte riktigt vad jag ska fota. Vi får väl se vart det blir…)

Midsommar blev, i stort, en bra och härlig träningshelg. Jag skriver i stort eftersom jag upplevde lite besvikelse i direkt samband med passen.

På midsommarafton gav jag mig ut på en terrängrunda. Jag skulle springa en lite längre runda, drygt 8,7 km. Ett av mina mål för året är ju att springa tjejmilen under 58 minuter. Jag trodde att jag kanske orkade springa 8,7 nu utan att gå. Men se det ville sig inte, efter 5 km föll jag tre gånger och jag var tvungen att gå några meter här och där. Jag försökte verkligen hålla det kort och jag försökte hålla emot in i det längsta innan jag gick, 56:38 min tog det och snittempot var 6:31. Jag hade som sagt förväntat mig något bättre, det här var ju inte helt obanad terräng, utan stigar och upptrampat.

Dagen efter hade jag massor av energi, men vågade inte springa igen utan drog fram tantcykeln, komplett med cykelkorg och barnstol och satte av. Startade i motvind och trampade ganska tappert, så småningom blev det lite lättare. Dryga 16 km på 45 minuter. Det var jag nöjd med. På kvällen planerade jag för söndagens pass, det skulle bli ett av Marathon.se:s pass, med koordinationslopp och intervaller. Pluttade in det i Runkeeper och laddade med tidigt sänggående.

Söndagen bjöd på en del regn, men när jag gav mig ut var det ett lätt sommarregn och på det hela taget ett trevligt löparväder. Taggad till tänderna. Passet verkade väldigt avancerat, men det kändes lite spännande att köra något som någon har tänkt ut.

2 km uppjogg

3 st koordinationslopp (17 sek) med 30 sek gåvila mellan

3×500 m (med 1 min gåvila mellan)

2 min gåvila

3×500 m (med 1 min gåvila mellan)

2 km nedjogg

 

Dessutom var tanken att 500 meterspassen skulle gå i 5:20- fart och jag var så nyfiken på om jag skulle klara det. Tyvärr glömde jag att ställa in Runkeeper på tempocoachning, så jag fick helt enkelt vänta och se hur pass väl jag skötte mig. Det här var då inte det enda gången jag klyddade till det med Runkeeper. När det var dags för den lite längre vilan efter tre femhundringar tyckte jag att de två minutrarna verkade vara väldigt långa, jag hann till och med börja frysa lite. Till sluta krånglade jag fram telefonen och insåg att jag knappat in en km gåvila och att ändra nu mitt i passet verkade inte görbart. Mutter, mutter. Hur som kämpade jag mig igenom alla sex femhundringar, joggade ner två kilometer och landade tungt i hallen hemma. Nu, NU skulle jag få veta vilket tempo jag lyckats hålla. Upp med telefonen och blip, blip, blip.

Raderade passet.

Jag raderade passet. Not kidding.

Jag erkänner att det känns som om de 9,15 km det blev kändes helt bortkastade. Sällsynt korkat, yes, men så kändes det då. I sanna Luther-anda straffade jag mig själv med plankor i 10 minuter. Det hjälpte tyvärr inte. Jag var fortfarande sur och passet var fortfarande borta.

Nu ett par dagar senare har jag kommit över det (nästan…) och är i stället riktigt nöjd med en skön helg med träning, familjehäng och massor av trädgårdsarbete. Och väl genomförda pass.

Ute på andra sidan…

Helvetesveckan är snart slut. Jag är slut som människa och undrar hur jag ens ska kunna köra hem från jobbet utan att somna vid ratten.

I går skulle jag posta de sju sista deklarationen som det fanns byråanstånd (hej Annie, jag har en aning om hur du har haft det denna veckan) på. Utöver det fanns en del andra saker inom andra arbetsområden som var tvungna att bli gjorda. Ingen fara jag hade en plan, en plan som förvisso var aningens orimlig och som tarvade att allt annat gick som på räls. Vilket det ju sällan gör i liv i allmänhet och i barnfamiljsliv i synnerhet.

Det började redan på söndagskvällen med att vår brunn sinade. Så torrt är det här i Skåne. Det har inte hänt på nio år, så tja, gissa om vi behöver regn. Jag kommer alltså att skatta mig lycklig om vi får två veckors ihållande regn nu! Nåja, vatten i dunkar från jobbet och vatten till hästarna i tunnor från brandkåren. Barnen luktar bara litelite illa när de lämnas på dagis på måndagen!

Måndagen när jag för övrigt går upp strax efter 03:30 för att hinna jhobba riktigt bra innan jag hämtar på dagis. Somnade tillsammans med barnen strax efter 19:00…

På tisdagen går allt som på räls – faktiskt! Jag har segervittring redan nu, jag kommer att fixa det.

(här skulle något klämkäckt gammalt ordspråk kunna infogas)

Ungefär vid lunch på tisdagen stiger det svart rök från min dator. Bokstavligen.

Den brann upp. Häpp.

Klart jag har backuper i parti och minut, men nu måste det ändå skaffas fram ny dator, alla program måste installeras om och det är en massa meck. Jag tar det hela ganska samlat faktiskt. Lämnar förödelsen strax innan fem för att ge mig ut och orientera tredje etappen på lilla femdagars som pågår här nere. Man måste ju prioritera liksom.

Jo tack, jag lyckades bygga ihop min nya dator. Fast lite ringrostig var man ju…

När jag kommer till jobbet på onsdagmorgonen är servern död. Oroväckande, men den startar om (ingen svart rök syns till, puh) dock utan internet. Kollar med kollegorna och det visar sig att under natten har all bevattning stannat samt vindkraftverket. En rejäl strömspik har förmodligen ställt till det. Jag felsöker noggrannt och försöker hitta felet, men ger upp efter ett par timmars balanserande på en hög pall i serverrummet. Funderandes på varför datorracket sitter skruvat två meter upp i luften och varför vår ITsupport måste bara bortrest just idag. Men när kvällen kom hade Itsnubben tagit sig hem igen och vi fixade det och sedan gick jag och tränade med Fysgruppen. Man måste ju prioritera liksom.

I går presterade jag underverk och klockan fyra kunde jag posta sju deklarationer. Fatta storheten! Sedan hann jag nästan i tid för att hämta på dagis och efter middagen åkte jag söderut för att springa fjärde etappen på lilla fem dagars. Man måste ju… ja, ni vet.

Om jag fått något vettigt gjort på jobbet idag? Nix. Inte ett skvatt. Men igår – då gjorde jag stordåd.

Den enda poängen med det här inlägget är nog att jag vill visa att jag inte slarvat med träningen. resten är det lite si och så med, men det kommer dagar till det också. För övrigt kan jag bara instämma med kloka Ingmarie.

Långsamma skrivare är bra grejer…

…för då kan man göra lite pausträning!

På mitt jobb står skrivaren i ett angränsande rum. Bra, för jag måste lyfta på min alltför stillastittande gump. I och med att jag resar mig blir jag genast mer benägen till att röra mig. I stället för att bara stå och stirra irriterat på den oändligt långsamma skrivaren kör jag jägarvila, snabb jogg på stället (kräver dock att man har en bra BH), plankan (kräver att jag är ensam på kontoret samt inte har finaste kläderna…) eller lite tåhävningar. Alltid är det bättre än inget tänker jag och hoppas att ingen ser mig.

Veckans utmaningar

Denna vecka duggar utmaningarna tätt!

 

 70 000 steg

Det här är en egen utmaning som jag kört sedan början av april. Varje vecka ska jag gå 70 000 steg och då får jag inte räkna in löpträning eller orientering. Bara promenader och vardagsgång. har jag inga problem att dra in de 10 000 steg per dag som jag måste snitta på, men när jag jobbar är det värre, det räcker inte med att försöka gå så mycket som möjligt mellan skrivare och skrivbord utan det krävs en riktigt lång promenad varje dag och den ska då till trots träningen som är minst fyra pass i veckan. men jag har klarat det hälften av veckorna och de andra gångerna har jag legat runt 60 000 steg vilket jag är väldigt nöjd med ändå.

 

Äta Träna Kämpa:s veckoutmaning, vecka 2

 

 

 

 

 

 

 

 

Klagofria veckan går bra, jag har inte mycket att klaga på känns det so. Solen gör mig oövervinnerlig! Igår hade jag kört mina fem mil till jobbet, knegat en timme när de ringde från dagis och sa ”Hej, vi har fått ett utbrott av akut magsjuka…” Jag satte mig i bilen och körde snällt tillbaka de fem milen och tänkte att jag nu får jag umgås en hel dag med mina små i alla fall. Det, mina vänner, är ett stort steg för mig!

För övrigt har jag mer att säga om att klaga, men det får bli ett inlägg som kommer inom kort.

De sju milen jobbar jag på. Hittills går det bra och jag ligger på nästan exakt 4 mil i skrivande stund. Här blir det dock en liten dubblering med mina 70 000 steg. De promenader jag tar räknas in både i stegutmaningen och här. Men här räknas inte de alldagliga ”hushållsstegen” in, men däremot löpning och orientering in.

 

Min andra orienteringstävling

Jajamensan, etapp två av tre i Kvällssprinten i grannorten gick av stapeln i tisdags kväll. Denna gång hade jag pluggat karttecken lite bättre och visste ju vad som väntade mig. Tyvärr förivrade jag mig en del och galopperade iväg så snart jag fått kartan och stämplat ut mig från starten – utan att titta på kartan. Jag vet att jag hann tänka ”Jag kan ju inte stå still här i starten och glo på kartan som en annan nybörjare”. Öh – jo det hade varit just vad jag skulle gjort! För jag ÄR nybörjare, gröngöling, blåbär. Nu tittade jag inte på kartan förrän det var försent och jag fick springa ett par minuter extra för att hitta något stabilt landmärke för att kolla vart på kartan jag var. Så att hitta första kontrollen tog mig drygt 7 minuter (mot de andras ca 1,5)… Jag kom definitivt sist på den kontrollen (om man bortser från de som faktiskt inte hittade den alls vilket var en handfull). På uppsidan var dock att de andra sträckorna gick bra, jag vann till och med en sträcka!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag slutade strax under mitten av startfältet och kan inte låta bli att gräma mig över den dumma startmissen, men nästa vecka är det tredje gången gillt!

 

Ecodriving

Veckans sista utmaning har inte så mycket med motion att göra, tvärtom, men däremot indirekt hälsa. Jag vill köra så bensinsnålt som möjligt (bra för miljön och därmed hälsan!). Jag avskyr att köra bil till jobbet, men det jobb jag har ligger så att det inte går att åka kommunalt. om jag skulle göra det skulle jag dels behöva köpa en cykel till för att ha där bussen till slut landar och sedan cykla sista sträckan. innan dess skulle jag behöva behöva åka två olika bussar vilket skulle ta mig knappt två timmar inkl bytestid. Det är tyvärr inte möjligt att få ihop den ekvationen utan att barnen blir väldigt lidande. I gengäld försöker jag jobba långa dagar när jag är på jobbet och sedan vara hemma någon dag istället.

Hur som helst har ecodrivingen blivit en besatthet. Min bil, en snart tio år gammal Toyota Corolla har en liten färddator som visar hur mycket bensin som förbrukas just nu och i snitt sedan man nollställde den. För ett tag sedan nollställde jag den och låg efter en dag på 0,63 l/mil. Men kolla vart jag hamnade i går:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är grymt! Och ja, folk stirrar ilsket på mig när det gasar om mig på 70 vägarna – jag håller ju numer hastighetsbegränsningarna (tidigare gjorde jag det bara på 30- och 50-sträckor), men jag vinkar bara lite glatt och slänger ett öga på min förbrukning och glider vidare i den skånska försommaren!