Långsamma skrivare är bra grejer…

…för då kan man göra lite pausträning!

På mitt jobb står skrivaren i ett angränsande rum. Bra, för jag måste lyfta på min alltför stillastittande gump. I och med att jag resar mig blir jag genast mer benägen till att röra mig. I stället för att bara stå och stirra irriterat på den oändligt långsamma skrivaren kör jag jägarvila, snabb jogg på stället (kräver dock att man har en bra BH), plankan (kräver att jag är ensam på kontoret samt inte har finaste kläderna…) eller lite tåhävningar. Alltid är det bättre än inget tänker jag och hoppas att ingen ser mig.

Om snedsteg, diken och timeouter

Jag har en lång historia av att vara min egen värsta mobbare. Vilket till viss del är ett resultat av andra varit mindre snälla mot mig. Men idag är jag vuxen och det är mitt eget ansvar att vara snäll mot mig själv. För att parafrasera en gammal devis: jag försöker vara mot mig själv, så som jag är mot andra. Så idag när jag läste Pernillas inlägg om timeout så väcker det funderingar i mig:

Kan det vara så här, att när man inte är så taskig mot sig själv, utan (som Pernilla) sakligt konstaterar att ”Ja, det är mycket nu och jag hann inte med att springa.” eller vad det nu var som inte blev helt som planerat, så är det lättare att komma upp ur diket* igen? Medan om man envisas med att hacka på sig själv och älta snedsteget så blir diket bara djupare och djupare (självömkan större och större) och vägen tillbaka längre och längre?

Vad tror du?

*”Diket” är en del av Pernillas analog med att man håller sig på sin sunda väg, men ibland kör man i diket och det gäller det att ratta upp på vägen igen och lämna missödet bakom sig. Hon är klok, den där Pernilla!

Veckans utmaningar

Denna vecka duggar utmaningarna tätt!

 

 70 000 steg

Det här är en egen utmaning som jag kört sedan början av april. Varje vecka ska jag gå 70 000 steg och då får jag inte räkna in löpträning eller orientering. Bara promenader och vardagsgång. har jag inga problem att dra in de 10 000 steg per dag som jag måste snitta på, men när jag jobbar är det värre, det räcker inte med att försöka gå så mycket som möjligt mellan skrivare och skrivbord utan det krävs en riktigt lång promenad varje dag och den ska då till trots träningen som är minst fyra pass i veckan. men jag har klarat det hälften av veckorna och de andra gångerna har jag legat runt 60 000 steg vilket jag är väldigt nöjd med ändå.

 

Äta Träna Kämpa:s veckoutmaning, vecka 2

 

 

 

 

 

 

 

 

Klagofria veckan går bra, jag har inte mycket att klaga på känns det so. Solen gör mig oövervinnerlig! Igår hade jag kört mina fem mil till jobbet, knegat en timme när de ringde från dagis och sa ”Hej, vi har fått ett utbrott av akut magsjuka…” Jag satte mig i bilen och körde snällt tillbaka de fem milen och tänkte att jag nu får jag umgås en hel dag med mina små i alla fall. Det, mina vänner, är ett stort steg för mig!

För övrigt har jag mer att säga om att klaga, men det får bli ett inlägg som kommer inom kort.

De sju milen jobbar jag på. Hittills går det bra och jag ligger på nästan exakt 4 mil i skrivande stund. Här blir det dock en liten dubblering med mina 70 000 steg. De promenader jag tar räknas in både i stegutmaningen och här. Men här räknas inte de alldagliga ”hushållsstegen” in, men däremot löpning och orientering in.

 

Min andra orienteringstävling

Jajamensan, etapp två av tre i Kvällssprinten i grannorten gick av stapeln i tisdags kväll. Denna gång hade jag pluggat karttecken lite bättre och visste ju vad som väntade mig. Tyvärr förivrade jag mig en del och galopperade iväg så snart jag fått kartan och stämplat ut mig från starten – utan att titta på kartan. Jag vet att jag hann tänka ”Jag kan ju inte stå still här i starten och glo på kartan som en annan nybörjare”. Öh – jo det hade varit just vad jag skulle gjort! För jag ÄR nybörjare, gröngöling, blåbär. Nu tittade jag inte på kartan förrän det var försent och jag fick springa ett par minuter extra för att hitta något stabilt landmärke för att kolla vart på kartan jag var. Så att hitta första kontrollen tog mig drygt 7 minuter (mot de andras ca 1,5)… Jag kom definitivt sist på den kontrollen (om man bortser från de som faktiskt inte hittade den alls vilket var en handfull). På uppsidan var dock att de andra sträckorna gick bra, jag vann till och med en sträcka!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag slutade strax under mitten av startfältet och kan inte låta bli att gräma mig över den dumma startmissen, men nästa vecka är det tredje gången gillt!

 

Ecodriving

Veckans sista utmaning har inte så mycket med motion att göra, tvärtom, men däremot indirekt hälsa. Jag vill köra så bensinsnålt som möjligt (bra för miljön och därmed hälsan!). Jag avskyr att köra bil till jobbet, men det jobb jag har ligger så att det inte går att åka kommunalt. om jag skulle göra det skulle jag dels behöva köpa en cykel till för att ha där bussen till slut landar och sedan cykla sista sträckan. innan dess skulle jag behöva behöva åka två olika bussar vilket skulle ta mig knappt två timmar inkl bytestid. Det är tyvärr inte möjligt att få ihop den ekvationen utan att barnen blir väldigt lidande. I gengäld försöker jag jobba långa dagar när jag är på jobbet och sedan vara hemma någon dag istället.

Hur som helst har ecodrivingen blivit en besatthet. Min bil, en snart tio år gammal Toyota Corolla har en liten färddator som visar hur mycket bensin som förbrukas just nu och i snitt sedan man nollställde den. För ett tag sedan nollställde jag den och låg efter en dag på 0,63 l/mil. Men kolla vart jag hamnade i går:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är grymt! Och ja, folk stirrar ilsket på mig när det gasar om mig på 70 vägarna – jag håller ju numer hastighetsbegränsningarna (tidigare gjorde jag det bara på 30- och 50-sträckor), men jag vinkar bara lite glatt och slänger ett öga på min förbrukning och glider vidare i den skånska försommaren!

Sussi om comfort zone

Sussi har jag följt sedan årsskiftet. Hon är en cool kvinna som tränar starkt för sin tjejklassiker. I går skrev hon ett inlägg om sina comfort zones och jag tror bestämt att hon lika gärna kunde skrivit om mig. Som kronan på verket byggs en väldigt positiv känsla upp i inlägget och på slutet känner jag hennes entusiasm och kick!

Helgens orinteringspass

I söndags gav jag mig ut för att letar Naturpass-kontroller, en aning försenad eftersom barnen hade lekt med mitt kompass och inte var helt ense om vart det hade hamnat därefter… Hur som haver, så snart jag kom ut (med mitt kompass) steg humöret ytterligare; vädret var fantastiskt!

Planen för dagen var att springa långt och länge och att springa så fort jag kunde när jag sprang, viss om att det skulle bli många läsa-kartan-pauser. Vad gällde kartan var planen att jag skulle försöka läsa höjdkurvor och orientera rakt fram genom terrängen efter kompasset. Läsa kartan kan, jag men det där med kompass och höjdkurvor är lite värre…

Lite bilder från söndagsförmiddagen:

Tyvärr lite suddig bild, men bäcken var så idyllisk och porlade så som små skogsbäckar ska göra. Alltså måste den föräras med en bild, suddig eller ej.

Mitt i skogen fanns en stolpe med muggar och slevar!

En källa med kristallklart vatten som smakade alldeles underbart!

Det här är en bild på källan – och nej, man ser inte vattnet eftersom det är så rackarns klart!

In i djungeln bara – rakt fram!

 

Den där sista djungelbilden, där tillbringade jag mycket tiden… De första sex kontrollerna betade jag av relativt snabbt och enkelt. Nåja, efter mina mått mätt, det gick ju inte att springa när jag krängde mig igenom bushen,  plaskade genom kärr och balanserade över rösen, men dessemellan sprang jag fort! Men så var det då den sista kontrollen, den skulle finnas någonstans inne i ”djungeln” som är avbildad ovan. Jag ägnade säkert 30 minuter åt att finkamma området, till slut fick jag ge upp eftersom det vankades fler familjeaktiviteter senare. Det kändes hejdlöst surt, men jag ska dit igen för att hitta eländet.

Senare på dagen sprang jag på en av orienteringsklubbens äldre medlemmar som frågade hur det gick med träningen och jag berättade om den eländiga kontrollen. Idag när jag vaknade väntade ett mail i inboxen: ”N N hälsar att kontroll 7 är på plats igen. Det blir lite extra övning när kontrollen inte finns där den borde…”

Och genast steg mitt orienteringssjälvförtroende igen! Bra det, för ikväll är det dags för tävling igen. Etapp två (av tre) i sprinttävling i stads- och parkmiljö.

Så fantastiskt bra skrivet

Sofie Lantto har skrivit om mat och energi. Om att vara nöjd med sig själv och njuta av livet. Jag ska läsa det här inlägget  varje dag den här veckan. Så det så.

Läs det du med!

 

 

Förbereder dagens pass

Idag blir det en 2-in-1; orienteringsträning kombinerat med långpass. Förmodligen blir det ett intervalliknande pass eftersom jag är så mycket nybörjare att det tar tid att läsa kartan, ofta måste jag stå still och det blir tyvärr ganska många pauser eftersom jag känner mig väldigt osäker på ”rakt ut i skogen”-orientering.

 

Well, vädret är fantastiskt och jag ser fram emot det. Ha en underbar söndag!

Röd knopp

Det här med att bara ansiktet blir illrött när jag tar i? Vad beror det på? Åker allt blod upp till hjärnan – men allt kan ju inte få plats där? Borde jag inte vara åtminstone lite rosig på halsen också. Det ser verkligen ut som om jag photoshoppat in skallen…

Någon får gärna upplysa mig – jag är genuint nyfiken.

Svettfesten

Idag var det så otroligt vackert väder att jag bestämde mig för att ta långlunch och sedan hastade jag runt en mil med stavar! Premiär för det minsann. Jag hade lite svårt att tänka bort töntfaktorn, men tänkte hela tiden på att jag minsann sett att Mattias Fredriksson (längdskidåkaren) tränat mycket med stavar under barmarksperioden. Och om han gör det är det minsann inte töntigt. Fast det som däremot var lite töntigt – på riktigt – var att jag inte riktigt redde ut det: På youtube hade jag sett vart man skulle sätta i staven och när man skulle trycka i från. Men jag går ganska fort och jag hann helt enkelt inte med att flytta armarna så snabbt. Eller jo, det gjorde jag, men då ökade benen också takt och tillslut höll jag på att snubbla över mina egna ben och falla pladask i asfalten. Kvinnan utan koordination har slagit till igen.

Men jag tänker inte ge mig. Dessutom funderar jag på om man kan sätta vikter på stavarna (eller handlederna) för ännu mer träning.

Vid femtiden var det så dags för spinning. Det är nyttigt för mig som behöver öva på att jobba med både högpuls och hög kadens. Det är för all del bra för många andra saker också. Men visst hade jag lite dödsångest efter en alldeles fruktansvärt plågsam intervall.

Bortsett från Bikram Yoga finns det väl ingenting man svettas så mycket på som spinning?

Svettigt, nöjd och röd.

 

Tja, nu sitter jag fortfarande på jobbet och så kan det ju bli när man prioriterar träning framför sina arbetsuppgifter. Tack chefen för min flexibla arbetstid!

Strax spinningintervaller