Träff med coachen

Dagen innan nyår åkte jag till Höllviken för att springa. Det kan verka lite galet att åka så långt för en liten joggingtur. Det kan också verka tokigt att vara nervös inför det hela. Men så var det! Det var ju inte heller en alldeles vanlig liten tur, utan den skulle ske tillsammans med världens bästa Ingmarie. Jag har läst hennes blogg och mejlat med henne så helt obekant är hon ju inte. Men nu skulle det springas ihop. Klart jag var nervös, jag springer sällan med någon. Dessutom pratar jag ALDRIG när jag springer, jag har fullt upp med att snappa åt mig syre. Om man vill se bild från detta glada möte kan man kika in på Ingmaries blogg här.

Det var supertrevligt. Och väldigt jobbigt att prata samtidigt! Efter turen visade Ingmarie flera bra övningar med både TRX och balansboll. Ett tag blir nu planen som följer:

• 3 löppass i veckan, 1 i prattempo med 20 minuter styrka efteråt, 1 extralångt pass, både i tid och sträcka räknat och ett annat pass som kan t ex vara distans eller intervaller efter det 20 min styrka.
• ett av styrkepassen utförs med pilatesbollen och ett med TRX:n
• förhoppningsvis ett yogapass iu veckan
• förhoppningsvis ett alternativt pass i veckan (spinning, simning eller något pass på träningscentret vid jobbet)

Utöver det funderar jag på att se till att jag knatar 10 000 steg om dagen.

Ska försöka sätta mig och planera ett grundschema för lilla familjen som kan fungera kommande termin.

 

Vilja, logistik och det där med prioritering (igen)

På bara någon månad har även maken blivit totalt biten av orienteringen. Han är en van löpare sedan tidigare och car först nöjd med det, men så hängde han med och nu är han fast! Det gör det så klart ännu roligare. Vi kan taktika efteråt om banor, vägval och naturen. Dessutom hamnar orienteringen högre upp på prioritetslistan. Den här helgen till exempel. Vi har visning på gården, fixardag på dagis, simskola och i morgon em åker maken på jobbresa.

Får det plats någon OL (orienteringslöpning står det för) i det? Jajamensan – massor! Det började redan i går kväll med en dubbelpremiär för oss: nattorientering och stafett. Mer om det i nästa inlägg. Då hade vi mutat makens föräldrar till att natta våra små, eftersom det var för sent för den.

Idag på morgonen gick vi upp kl 05:00 för att hinna städa hus och stall inför visningen. Sedan åkte maken till fixardagen och jag är med barnen på simskolan i skrivande stund. Efter den åker vi direkt till klubbstugan för årets klubbmästerskap i orientering. Barnen hänger med och spelar bordshockey i stugan under tiden.

I morgon är det dags igen, återigen med en premiär: parjakt. Man springer i par (jaså!!!), samtidigt och delar upp kontrollerna mellan sig. Det ska bli riktigt roligt att prova på. För barnen finns (som alltid i den här familjevänliga sporten) barnpassning och miniknat (egen runda med kontroller efter snitslad bana)

Alltså: med vilja, tidiga morgnar och svärföräldrar så blir det OL i dagarna tre! Det ger energi och lycka, som jag bär med mig till nästa jobbvecka.

Backlöpning

Det är ju mindre än ett år kvar – dags att sätta fart. I ett samhälle några mil söderut finns en skidbacke. 250 meter lång och med ca 40 meters fallhöjd (stigningen antar jag.

EKG-kurvan?

Jag stack dit, joggade till backen och började karskt att jogga uppför. Efter 20 meter gick jag… Sedan gjorde jag om det ytterligare 11 gånger. Men jag orkade aldrig jogga hela väggen upp. Det får nog bli mitt första delmål. Babysteps, babysteps…

Låt mig presentera:

Min coach!

Efter att jag anmälde mig till nästa års utmaning, Axa Fjällmaraton utan att tänka efter om det var rimligt eller inte, insåg jag att jag måste tänka igenom noggrant hur jag ska lägga upp det kommande årets träning. Väldigt noga, för jag har inte tid att vänta ut skador som uppkommer av slarvig planerad träning eller av att jag hastigt ökar mängden träning utan att vara redo för det. Tyvärr är jag inte så bra på att planera träning. jag är lite lat, lite bekväm och lite för optimistisk när det gäller min egen fysik. Länge funderade jag på om det räckte att maken och jag tänkte högt tillsammans, men jag slog bort det. Skulle han säga något när jag inte vill träna skulle jag förmodligen bara bli sur och trotsig. Den så kallade fyrtioårstrotsen är inte att leka med…

En del andra vältränade vänner och bekanta kom upp som alternativ, men eftersom jag vet att alla är fullt upptagna med sina egna liv, som också består av jobb, familj och träning slog jag bort det också. Återstod att vända sig till ett proffs. Men vem då. Jag googlade, läste, klickade och funderade. Självaste flerfaldige herrvinnaren av loppet, Andreas Svanebro, visade sig vara löparcoach. det kanske kunde vara något? Han om någon vet ju vad det innebär. Men nej, jag skulle nog inte vara tillräckligt vältränad för att han skulle se det som en rimlig utmaning. Funderade på ett par av de kvinnliga löpare vars bloggar jag läser, men någon föll bort för att jag kände mig för gammal, någon för att jag tänkte att hon nog har för mycket att göra (jag frågade alltså aldrig – jag bara satt hemma och antog!). Men det fanns en som jag kände att jag väldigt gärna skulle vilja ta hjälp av. En som är minst lika gammal som, som har vanligt jobb men ändå hinner träna, som verkar vara klok och sympatisk, som vet vad skador innebär och hur man undviker dem och som dessutom gav mig peppande kommentarer på bloggen.

Första mailet skickade jag med samma nervositet som när jag frågade chans på Mackan i fyran. Men vet ni vad! Det gick bra – hon sa ja! (Det sa inte Mackan, men det är en helt annan historia.)

Så låt mig presentera min coach, mitt bollplank, min tränare, min ledsagare:

Ingmarie Nilsson

Ingmarie, fick man låna en bild från din blogg? (Sådant ska man fråga innan, va?)

Och vet ni vad, jag är så fruktansvärt glad att hon åtog sig uppdraget, det känns som jag kan komma halvvägs bara på hennes klokskap! Och då har vi inte ens träffat varandra ännu!

Tack Ingmarie för att du vill guida mig på den här resan, tack!

Tjejmilen – så var det

Jo, alltså den där milen i Stockholm tillsammans med en fantastisk mängd andra kvinnor, tjejer och damer – hur var den då?

Tja, dagen var skön, lite mulen, hyfsat varm och lite regnig. Bra löpväder helt enkelt. Med goda marginaler åkte jag för att hämta ut nummerlappen och höll på att baxna vid åsynen av kön. Jag står dock sällan sysslolös i köer utan läste min tåg-bok ( jag hinner numer bara läsa böcker när jag åker tåg…) och vips så fick jag en kasse med lite av varje i och kunde hämta ut min nummerlapp. Sedan skulle man ta sig ut ur tältet och det var det svåraste så här långt. Pintjockt med folk och en noga blockerad väg så att man var tvungen att gå förbi alla montrar.

Jag har aldrig varit på en nummerlappsutlämning innan och aldrig sett vad som omger en sådan. Men jag har en liten, liten känsla av att det skulle vara mer intressant montrar om det var en mixad tävling. Äsch, det kanske bara är fördomar.

Efter ett besök hos en gammal bekant var det dags att ta sig till startområdet och nu var tiden plötsligt lite knapp. Inlämningen av värdesaker och väska gick dock blixtsnabbt och jag hann till och med jogga en kort runda samt hoppa lite ostrukturerat och sedan ansåg jag mig vara uppvärmd.

På vägen upp hade jag suttit på tåget och knåpat ihop en liten plan över hur jag skulle kunna tänkas springa. Då hade jag tagit i lite extra och tänkte att första kilometerna nog skulle ta en 6,5 minuter för jag hade ju läst att det var trångt. Nu tog det istället närmare 8 minuter. Och då gav jag ändå upp och sprang i diket en del av sträckan – något ska man ju ha för att man är van vid att springa off road.

Sedan ramlade kilometrarna på, allt medan jag väntade på att trängseln skulle lätta och den där stämningen som alla hade pratat om, skulle infinna sig. Publiken, den som skulle heja, vart var den? Fram tills de sista 750 metrarna var det ungefär fyra äkta män med barnvagnar som hejade fram sina bättre hälfter… Kanske var det ett resultat av vädret, eller så var det helt enkelt så att mina förväntingar var för stora.

Det låter nog värre än det var, jag var mest förvånade över frånvaron av peppande hejarop och närvaron av den enorma trängseln. Men även om jag nu fick klara mig utan folkets jubel gick löpningen bra. Efter den där första kilometern låg mina kilometertider på runt 5:19-5:28 utom en seg rackare på 5:49 och en snabbare på 5:10 och det var bättre än planerat. Däremot var jag aldrig snabb nog för att springa in den tid jag förlorade i startträngseln. Enda gången det blev jobbigt var i backen vid 9,5 km, men då visste jag ju att snart var jag i mål, så det var aldrig jobbigt mentalt, tvärtom – jag kände mig superstark och orkade spurta ovanligt långt för att vara mig (dvs ca 200 meter…). Spurten gick som resten av banan, mest i zick zack och med armarna som blinkers!

Efteråt var känslan mest ”jaha – var det allt”. Självklart skulle jag tagit i mer och sprungit fortare tidigare, men jag är för feg för det. Eller snarare jag har sprungit får få milar för det – jag var ju osäker på om jag ens skulle orka distansen ut. Men lite grämer det mig för under 55 minuter hade ju varit väldigt roligt.

Något som överraskade mig är min placering i loppet. Jag funderade innan på om jag skulle kunna komma på den övre halvan av tävlingsklassen, men jag var tveksam. Nu vet jag att jag hamnade på plats 4254 och det förvånar mig. Kanske är det ett resultat av alla träningsbloggar jag följer – att jag tror att majoriteten av Sveriges befolkning kutar milen på 45 minuter? Och apros pos det stod i tidningen Women Runner Coach (eller något i den stilen) att man kunde kalla sig löpare om sprang milen på just 45 minuter. Åt det fnyser jag högaktligen och bestämmer härmed att alla som tränar löpning regelbundet får kalla sig löpare när helst de önskar – oavsett tid!

Och nej – jag slog inte Evy Palm… Men nästa år, Evy , då blir jag farlig 😉

9,5 lätta kilometer

För första gången fick jag uppleva hur klätt det kan vara att springa. Eller kanske inte för första gången. Men totalkänslan var att det var lätt och att jag skulle ha kunnat springa längre.
Efter att tisdagens runda brann inne på grund av dålig jobbplanering var jag riktigt angelägen om att det skulle bli ett pass i går. Tillfället för lunchlöpning rann mig ur händerna och kvar återstod bara kvällen – efter att barnen är nattade. Problemet där är att jag är mörkrädd. Det blir ännu lite värre av att jag helst vill springa i skogen. Där det är mörkt. Och finns vildsvin. Dessutom ville jag springa långpass, dvs minst 7 km.

Alltså utrustade mig med en styck rottweiler. Inte för att det hjälper mot vildsvinen, snarare tvärtom, men det känns ändå lite bättre. Dessutom lastade jag på lite annat såsom, ett hundbälte (det blir för ryckigt för Ada, sagda rottweiler, om jag håller kopplet och efter att ha snott kopplet runt midjan men inte varit nöjd med det har det nu införskaffats ett särskilt hundlöparbälte), vattenflaska med tillhörande bälte, pulsklocka, iPhone med lurar och pannlampa. Lägg till chockrosa långstrumpor och en illblå väst och man kan konstatera att jag inte såg riktigt klok ut. Som en karikatyr på en löparwannabe!
Hunden var taggad och jag var taggad och vi gav oss iväg. Benen kändes pigga och det var roligt. Roligt och lätt. Mycket trasslande över rötter och stenar. Lite lera och lite diken. En hel del spänger. det var onekligen en rejäl utmaning när det så småningom blev beckmörkt.

Det gick inte så fort, snittempot var 6:38 (average moving tempo, jag antar att klockan känner av när jag står still och räknar bort den tiden), men helt okej med tanke på terrängen. och med tanke på mig!
Men så underbart roligt! Och tänk att det var lätt hela tiden.

 

Intervaller med dopp

Som svar på inlägget 10 km fick jag flera peppande kommentarer och Sofy från Upp och hoppa-bloggen poängterade att intervaller var en bra sak att satsa på. De är med i träningen, men det är dessvärre så att jag haft lite svårt att få upp tempot. Igår kortade jag ner dem lite och bestämde mig för att prova 200 meter.
På lunchen bytte jag om, joggade ner till havet (2,5 km) och sedan sprang jag 6 intervaller med 30 sekunders paus mellan. Det skulle varit fem, men jag var rädd att jag tänkte fel och för mycket är bättre än för lite. Snittet blev på 49,77 sekunder. Därefter två minuters paus och sedan fem till och denna gången snittade jag på 48,4 sekunder.

Jag har ingenting att relatera till mer än OS (ja, jag är lite enkelspårig 🙂 och jag konstaterar att det är mer än dubbelt så långtsamt som Bolt springer sina 200 meter. För övrigt funderar jag på hur snabbt man kan få en medelålders motionär som jag att springa 200 meter på om jag fick bli tränad för det i ett år? Dvs får hjälp med träning och uppbyggnad, kan man kapa 10 sekunder? 15? Jag har inga begrepp alls, kvalificerade gisningar mottages tacksamt.

Efter intervallerna rann svetten om mig och jag gjorde en Ingmarie: jag slet av mig linnet och gick karskt ut på bryggan för att doppa mig i havet. Jag var inte lika karsk när jag klivit i till låren, men efter en inre dialog simmade jag en liten runda och kände riktigt hur kroppen drogs ihop i en köldchock! Lite skönt var det nog ändå. Åtminstone uppfriskande.

2,5 km från mitt kontor. Trevligt, eller hur!

Sedan drog jag på mig skor och strumpor och joggade de 2,5 kilometrarna tillbaka till jobbet igen. Häpp!

Det kan ha varit den bästa lunchen på år och dar. Sedan ägnade jag i och för sig resten av arbetsdagen åt att äta, jag blir ju så in i nordens hungrig och sugen av träningen, och åt att – helt självgott – beundra min insats, så det blev väl lite si och så med jobbet, men det får jag ta igen idag.

I helgen blir det två orienteringstävlingar, en medeldistans på lördag och en långdistans på söndag. Jag längtar!

10 km

I går sprang jag 10 km landsväg. För första gången orkade jag springa en mil utan att hå ett enda steg. Det tog mig 60 minuter och 15 sekunder.

Den 1 september är det Tjejmilen och då vill jag springa under 57 minuter. Kan jag kapa så mycket på en månad?

Pausvecka

Denna veckan är en vilovecka i den mening att jag inte springer ett steg. Upptrappningen har ju gått väldig snabbt för mig och sista tiden har jag känt av lite skavanker här och där, och särskilt en värk höger knä har skrämt mig lite. Knäproblem vill man ju helst slippa. Alltså bestämde jag mig för en veckas löpvila. Förhoppningsvis ska den här veckan följas av en hel del terränglöpning i och med O-ringen.

Istället roar jag mig med trädgårdsarbete, cykling och cirkelstyrka i trädgården. När jag tittade runt i trädgård och hem insåg jag ju att det fanns lite resurser. Ett gummiband som införskaffades av min mor på 90-talet. Ett par hantlar som iofs inte väger någonting, men också en hantel som väger lite mer.

Gummiband, hantlar, lite yogaböcker. Traktorpower är tidningen som håller barnen sysselsatta i några minuter när det tröttnat att klänga på mamma.

I barnens klätterställning kunde jag sätta fast gummibandet, förutom att klättra förstås. Klättra ska icke underskattas.

Den hemmabyggda klätterställningen.

Jag har svårt för att få det gjort, men ibland är jag där och gör lite hipp-som-happ-övningar och i väntan på inspiration och struktur så är det väl bättre än inget.

Cyklingen däremot har länge varit ett no-no för mig. På grund av en olycksam (slutade dock lyckligt, lilla dottern lever och mår bra!) förlossning har jag ett väldigt sargat underliv som inte riktigt har klarat av att sitta på en cykelsadel, inte de senaste fem åren i alla fall. Men nu har jag bitit ihop och provat igen, och minsann om det inte har känts lite mindre eländigt, inte gjort lika ont. Så i rask takt har jag provat att cykla först 16 km, och sedan har jag provat att öka rundan och sist cyklade 25 km på 1:05. Jag kan nog öka tempot lite till, jag har inga som helst referenser och vet inte vilken hastighet man borde komma upp i. Sedan vet jag inte hur mycket det skiljer sig från tantcykel till racercyklar, jag har ju bara en tantvariant, i och för sig med fem växlar, men också med barnstol och cykelkorg som extrautrustning. Är träningsmängden densamma? Jag fattar ju att det går långsammare på en tantcykel, men å andra sidan kanske det är tyngre att cykla runt på en sådan? Här får gärna någon kunnig upplysa mig.

 

 

Favoriten av barnens leksaker i trädgården – de romerska ringarna. Perfekta att göra omvända armhävningar i (det heter säkert något annat). Jag sätter alltså i hälarna långt framför och halvligger i luften och drar mig upp. Känns mycket bra i överkroppen någon dag efteråt kan jag meddela.

 Sommar och semester i alla ära, men den mesta av tiden går åt för att smida planer för hur jag ska kunna springa så många dagar som möjligt på O-ringen. Just nu tror jag att jag har en plan för hur jag ska kunna åka med ett barn och springa två etapper, sedan hem, jobba en dag och sedan tillbaka med det andra barnet och springa två etapper till. På så vis dumpar jag inte maken med båda barnen. De båda barnen som vi förvisso älskar djupt, men det är väldigt intensiva dagar med mycket skratt och gråt så det kan vara svårt att få känna att man som vuxen får något gjort när det lagas mat, medlas, torkas tårar och byggs kojor dagarna långa när man är själv med båda barnen. Dessutom vill de gärna följa med och få gå miniknatet så det blir nog bra om jag bara får ihop boende och annan logistik!

Crazy race 14/7 2012

Tidigare i år, innan jag hade träffat min nya passion (orienteringen) satt jag och letade lopp som kunde passa mig. Då stötte jag på Crazy Race, ett lopp som beskrevs som ”ett lopp som skiljer sig från så många andra. Här får du njuta av underbar natur, fantastisk publik och utmana dig själv och många andra i att visa vilja, styrka, uthållighet och samtidigt ha otroligt roligt!”. Det lät ju bra. När det dessutom visade sig vara en del hinder med i bilden blev jag ännu mer nyfiken och anmälde mig.

I lördags var det då dags och jag kände mig allt annat än laddad. Fortfarande öm i fötter och vrister efter 3 mils orientering i början på veckan och med träningsvärk i axlar och lår efter kettlebellspass med Fysgruppen gav jag mig av. Ensam. Det var tänkt att familjen skulle med, men när dottern fick kalasinbjudan så var mammas ”springa-i-lera-lopp” inte lika intressant längre. Det kändes bara trist att åka i från familjen. Än värre blev det när jag kom fram och alla satt i stora grupper och fikade och laddade. Jag ville bara hem. Vad hade jag där att göra? Tänka om jag inte ens kunde ta mig över hindrena? Tänka om jag kom helt sist???

Nåja, nu var jag ju där och jag bytte om och bestämde mig för att sluta gnälla och se det som ett bra motionspass. Jag värmde upp lite och försökte att tänka positiva tankar, men hade fullt upp med att INTE tänka negativa…

Loppet är lite annorlunda upplagt: Tanken är att man ska springa fyra varv på en bana, men när segraren springer i mål blåses loppet av och alla avslutar det varv man är på. Det stod att loppet skulle vara 14 km, 3,5 km per varv alltså. Två varv verkade lagom. Sju km skulle jag väl klara. Starten gick.

Blivande segraren är nr 175. Jag syns till vänster i bild med röd t-shirt. (Bilden lånad från Crazy Race facebook-sida.)

Jag försökte bara hitta ett lugnt tempo där jag kunde mala på utan att känna mig stressad. Det var lite trångt ett tag och .ganska snart blev det en stig och vi sprang på ett led. Det var lite ovant att inte kunna kolla in terrängen ett par meter fram utan man fick kolla rakt ner för att se vart man satte fötterna. Första hindret var ett mindre vattenhinder, nedför en slänt, vada genom vattnet och upp igen. Inga konstigheter. Strax därefter hinder nummer två, åla under ett nät i jorden. Jag behövde inte åla utan kunde krypa och var mycket nöjd med det.

Nytt vattenhinder (snarare samma, fast på ett annat ställe) brantare ner, betydligt djupare och lite längre. Vattnet gick till magen ungefär. Inga problem att ta mig uppför branten tack vare mina OL-dojjor – Icebugs med grova dobbar. Kände mig som spindelmannen. Sedan fick man hämta andan knappa hundra meter innan nästa hinder kom, en trappa i tre höga steg. Ta sats hoppa upp på första nivån, klättra upp de båda andra och sedan tre hopp ned.

Sedan bar det ut i terrängen, riktigt fin, äldre granskog. Vi sprang på en skogsväg, dvs den är enbart körbar för skogmaskiner och kanske terrängfyrhjulingar. Stenigt, gropigt och slyigt, jag gillar det – det är så otroligt mycket roligare att springa när man måste koncentrera sig på vart fötterna ska landa. Det är lite som ett löpartetris ”om jag sätter foten där, kan jag sätta andra foten där och då når jag dit” osv. Efter en kurva hängde ett antal tunnor i rep och man skulle boxa sig igenom dem. Nästa hinder var en vägbom som man bara skulle böja sig under, efter det kom en kurva med utlagda däck och det visade sig vara svårt med mina stora fötter att springa i dem. Skulle inte bli lättare nästa varv när man var trött konstaterade jag och grannen. In i skogen igen. I en glänta dök ett högt staket upp som man skulle klättra över. Sosta hindret var tunnor med däck utlagda både innan och efter som man kunde hoppa över om man kände sig spänstig. eller så tog man det säkra för det osäkra och klev stillsamt över alltihop. Sedan var det en skarp kurva och därefter varvning.

Jag noterar en smitare, visst tar sig damen i svart mer igenom hindret än över det? (Bilden lånad från Crazy Race facebook-sida.)

Andra varvet gick ganska bra, men när jag hade en tredjedel kvar undrade jag varför de inte blåste. Borde inte segraren ha kommit i må, snart? Jag hade ingen klocka och min egen tidsuppfattning gör ingen lycklig. Det enda jag hde att gå på var att jag snart hade varit ute i sju km och inte skulle det väl bli 3,5 till???

Det blev det. Denna gången nobbade jag vattnet vid varvningen eftersom jag de två första varv sprungit med ett otäckt kluckande i magen. Tredje varvet sprang jag största delen själv och bit för bit malde jag på och sa farväl till stenarna, hindrena och skogen. Efter vattenhindrena och trapetsen ville jag väldigt gärna gå en bit, bara en liten!, men jag hade bestämt mig för att hålla mig joggande hela tiden, jag är alldeles för tillåtande med gåendet när jag orienterar (det är ju så lätt att skylla på kartläsningen då) och det gjorde jag. Så här i efterhand är det nog det jag är mest nöjd med. Efter ett tag lättade tröttheten lite och jag kunde till och med passera några löpare. När jag återigen hade en tredjedel av varvet kvar ljöd slutsignalen – tack och lov! Det i sig gav lite energi och jag vågade öka lite. Efter sista hindret spurtade jag de sista 150 meterna för allt vad tygen höll.

 

Nöjd, men matt!

När jag återfått andan svepte jag en Festis och en banan, tvättade bort leran och slappade till prisutdelningen. Sedan styrde jag kosan hem till lilla familjen som jag längtat efter hela dagen, även när jag sprang! Varje gång jag hörde någon ropa ”heja mamma” låtsades jag att det var mig de menade! Under resan hem började jag fundera över att jag faktiskt hade tagit mig runt10,5 km utan att gå – det var ju nytt rekord! Så snart barnen var nattade kollade jag om tiderna hade kommit upp och det hade de: 51:26 hade jag sprungit på. Det kunde ju inte vara möjligt???

Tyvärr var det inte det. Det visade sig att för djur och naturs skulle hade det fått dra om sträckningen lite och varje varv var 2,8 km. Alltså hade jag sprungit 8,4 km med ett snittempo på 6:07 vilket jag är supernöjd med.

Dagens största tack går till mina underbara dojor. Ett litet minus dock, att de redan efter en månad är så slitna att de måste silvertejpas…

För att summera Crazy race-upplevelsen:

– Om jag ska spinga nästa år ska jag se till att ha lurat med mig några till. Ensam är inte alltid starkast.

– Stor tack till tjejen som satt på ett ställe efter banan och sa till mig att jag såg stark ut. Hon såg nog att jag var ensam och behövde peppas. Kärlek till dig!

– Rolig utmaning på kul bana i fin natur.

– Lite tråkigt kringarrangemang, jag upplevde ingen stämning, men det lär ju berott på mitt eget sinnesläge.

– Dåligt att det inte blev någon utlottning av priser. Det stod på hemsidan att det skulle lottas ut priser på nummerlappen. det är inte så att jag sprang för att vinna 20 meter slang från Bygg-Max, men har man skrivit att det ska vara utlottning så förväntar jag mig att man har en också.