Just nu går inte min hälsoekvation ihop alls och jag lever bara i stunden. Det ska tydligen vara positivt, men för mig innebär det bara att jag borrar ner huvudet och jobbar ännu lite till utan att tänka på bra mat, barn, träning eller familj. Det är verkligen skit och det värsta är att jag inte kommer att hinna allt till torsdag. Och det är bara mitt eget fel, jag borde jobbat hårdare tidigare.
Fy fan. Jag sveper en treo och c-vitamin och hoppas uträtta stordåd de återstående 39 timmarna.
När jag skummade genom min bloggroll fastnade jag för Annelitens rubrik ”Den onda läkemedelsindustrin”. Hon skriver att hon undrar hur läkemedelsindustrin kan ha misslyckats med att förvalta sitt image så gravt – hur kan det ha gått till. Eftersom jag är en av dem som misstror den nämnda industrin började jag fundera. Jag började skriva ett svar på Annelitens inlägg men det blev så långt så här kommer istället mitt svar som ett inlägg:
Intressant fråga, jag är en av de som misstror och jag ska försöka svara varför. Eller åtminstone resonera lite kring det.
Generellt är jag lite rädd, eller snarare misstänksam, mot alla branscher där det finns enormt mycket pengar: t ex livsmedelindustrin och läkemedelsindustrin* som väl mest är dem jag kommer i kontakt med och som påverkar min hälsa. Påverkan är dessutom lite dold – jag ser inte direkt vad som händer. Använder jag ett dåligt regnställ märker jag ganska omgående att det läcker, äter jag en dålig medicin kanske jag inte märker det förrän mitt barn föds med defekter. Detta gör att jag sätter enorm tilltro till att experterna, mitt sunda förnuft räcker inte så långt, jag kan bara UNDVIKA i största möjliga mån. Jag upplever att jag själv har liten möjlighet att kontrollera vad jag får i mig. Detta gäller i högre utsträckning medicin än mat då jag åtminstone vet en del om hur mat framställs, men i princip ingenting om hur medicin framställs.
Där det finns enormt mycket pengar finns det ofta mycket makt, eller önskan om makt, mycket prestige, mycket att förlora osv. Jag tror att dessa organisationer kan gå längre än andra för att skydda och utöka sin förmögenhet, sin makt, sin position. Är organisationen dessutom från ett land som jag förknippar med korruption och fiffel eller bristande kontroller (t ex USA, Italien, Kina), då blir jag ännu mer misstänksam.
Jag är förmodligen naiv, men störst tilltro hyser jag för svenska företag och svenska myndigheter. Eftersom jag själv är uppvuxen på en mjölkproducerande gård vet jag en hel del om hur mjölk, kött och foder produceras här i Sverige. Jag vet också att det är en enorm skillnad på hur sagda produkter produceras i Sverige mot t ex USA. Att vi har bättre och renare produkter i Sverige tror jag beror på att vår industri omsätter mindre pengar. Vi har inte lobbyverksamheter som i det dolda kan påverka myndigheternas regler för djurskydd, besprutning osv. dessvärre är vi nog på väg åt det hållet, men jag tror och hoppas att vi ligger långt efter USA.
Utöver detta späs min olustkänsla på av riktigt bra thrillers som t ex ”Den trägne odlaren”. Inte förnuftigt kanske, men mänskligt.
En annan viktig faktor för min misstro är att jag är medveten om att jag inte heller kan bedöma om källorna är tillförlitliga, om forskningsrapporterna är sponsrade till exempel vilket gör det extra svårt.
Jag säger inte att min misstro är befogad, jag försöker bara beskriva varför jag tror att den fötts hos mig. Övrigt som kan vara intressant att veta om mig är att jag äter medicin (till och med under mina graviditeter), litar på doktorer och handlar amerikanskt emellanåt. Jag har alltså vidtagit några åtgärder pga min misstro så stark är den förmodligen inte. Min jag hyser en misstro, det gör jag.
Hoppas mina tankar kan ge dig ett perspektiv på din fundering!
* Bilindustrin omsätter mycket pengar, men den har en mer direkt koppling till min hälsa och känns lättare för mig att ha koll på
På bara någon månad har även maken blivit totalt biten av orienteringen. Han är en van löpare sedan tidigare och car först nöjd med det, men så hängde han med och nu är han fast! Det gör det så klart ännu roligare. Vi kan taktika efteråt om banor, vägval och naturen. Dessutom hamnar orienteringen högre upp på prioritetslistan. Den här helgen till exempel. Vi har visning på gården, fixardag på dagis, simskola och i morgon em åker maken på jobbresa.
Får det plats någon OL (orienteringslöpning står det för) i det? Jajamensan – massor! Det började redan i går kväll med en dubbelpremiär för oss: nattorientering och stafett. Mer om det i nästa inlägg. Då hade vi mutat makens föräldrar till att natta våra små, eftersom det var för sent för den.
Idag på morgonen gick vi upp kl 05:00 för att hinna städa hus och stall inför visningen. Sedan åkte maken till fixardagen och jag är med barnen på simskolan i skrivande stund. Efter den åker vi direkt till klubbstugan för årets klubbmästerskap i orientering. Barnen hänger med och spelar bordshockey i stugan under tiden.
I morgon är det dags igen, återigen med en premiär: parjakt. Man springer i par (jaså!!!), samtidigt och delar upp kontrollerna mellan sig. Det ska bli riktigt roligt att prova på. För barnen finns (som alltid i den här familjevänliga sporten) barnpassning och miniknat (egen runda med kontroller efter snitslad bana)
Alltså: med vilja, tidiga morgnar och svärföräldrar så blir det OL i dagarna tre! Det ger energi och lycka, som jag bär med mig till nästa jobbvecka.
Idag stal jag mig – bokstavligen – tid till ett löppass. Jag vet av erfarenhet att det är så lätt att prioritera jobbet och bli sittande. Men idag packade jag ihop en dryg timme tidigare och sprang.
Benen var tunga, men åh, vad jag mådde mycket bättre efteråt.
Nu går jag och lägger mig, i morgon ska jag nämligen betala tillbaka tiden jag stal från jobbet. Genom att sätta klockan på en okristlig tid.
Det är lite tungt nu, jag tror nämligen att drygt två veckor till kommer att vara alldeles för fulla av jobbmåsten och en del andra saker som jag inte rår över. Mitt bästa sätt att hantera det är att skaffa tunnelseende, dvs att försöka att inte låtsas om allt som måste göras, för om jag skriver en lista och ser allting, då bryter jag ihop, får panik och ger upp. Och tröstäter. Jag är tyvärr inte särskilt stresstålig, men tunnelseende hjälper mig att hantera det hyfsat.
Alltså, tunnelseende och stjäla tid till träning. Inget slösurf, lite bloggläsning och lägga sig i tid. Det är vad som gäller framöver.
Och djupa andetag.
Precis ovanför ytan håller den sig, nästippen. Det är mycket nu. Hjärtklappningen drar igång när jag lägger mig i sängen.
Mitt i allt det hektiska fick vi en underbar helg; på lördagen var det först Stads-OL, vilket gav mig drygt 8 km i benen. Därefter en rejäl lunch och kojbygge och sedan var det dags för klubbens lilla terrängmästerskap. Ytterligare 4 km i obanad och kuperade terräng. Nedjoggning i nästan 2 km tillsammans med barnen som absolut ville möte farbror N ”vi måste ju heja honom i mål, mamma!”. Och sedan sprang de på var sin sida av en av orienteringsveteranerna i mål. Deras omtanke om honom var rörande.
På söndagen hjälpte jag min mamma att gräva upp hennes trädgårdsland. Fem timmars grävande, delvis i hällregn. Somnade ovaggad även igår.
I dag ringde klockan 03:23… Say no more. Eller, jo: Godnatt!
Det är ju mindre än ett år kvar – dags att sätta fart. I ett samhälle några mil söderut finns en skidbacke. 250 meter lång och med ca 40 meters fallhöjd (stigningen antar jag.
EKG-kurvan?
Jag stack dit, joggade till backen och började karskt att jogga uppför. Efter 20 meter gick jag… Sedan gjorde jag om det ytterligare 11 gånger. Men jag orkade aldrig jogga hela väggen upp. Det får nog bli mitt första delmål. Babysteps, babysteps…
Idag tänkte jag klämma av 14 timmars jobb. På så vis blir det lättare att hinna med andra saker resten av veckan. Men när man jobbar så långa dagar går det inte att sitta still hela dagen. Hjärnan tar mer slut än kroppen av det. Alltså är det dags för eftermiddagspromenad nu och jag har tur. Så här ser det ut utanför mitt ena kontorsfönster:
Fullkomligt briljant bild av mästerbloggaren. Precis som vanligt alltså!
Hälsoekvationen 