Ett slags mål

Jag har gått i mål, ett jobbmål . Äntligen är två månaders jobbpuckel avklarad. De sista tre veckorna har varit fruktansvärda med 60-timmars veckor och ständig kamp mot klockan för att få ihop det. Jag har försökt att se till så att jag träffat barnen varje dag, så det känns bättre än tiden då jag sov över på kontoret…

Maten har jag skött dåligt, medan motionen har gått bättre. Under de två sista spurtveckorna betyder det att jag åtminstone sett till att gå långa, raska lunchpromenader (8 km). Det har nästan varit ett måste för att orka jobba 14-timmars pass.

Vågen har lagt av där hemma så just nu lever jag i ovisshet (oh, the bliss) över hur mycket jag gått upp, men i helgen ska jag se om jag kan laga vågen eller skaffa batterier till den gamla.

Summa sumarum är att jag mest vill fokusera på det positiva; jag är grymt stolt över att jag orkat hålla fokus på jobbet hela tiden, att jag återtagit mitt gamla supereffektiva jag och att slutresultatet blev bra. Jag har fortsatt med motion och rörelse och nu finns det tid till mer kostfokus.

Och det är vår! Det blir ljusare på många sätt och vis.

Negativ stress

Idag har det varit en riktigt skitdag. I mängden jobb inte olik de senaste tre veckorna, men skillnaden idag var att det gick dåligt. Ingenting stämde, siffrorna förblev sneda och vinda och jag lyckades inte få fram något vettigt material alls tills i morgon. Jag avskyr att inte vara väl förberedd.

Mitt i detta insåg jag att den stress jag jobbat under de senaste tre veckorna ändå har kunnat klassas som, åtminstone mestadels, positiv stress mesaner här var riktigt mycket värre och hjärtklappningen kom som ett brev på posten.

Nu ställer jag klockan på fem, då kan jag vara igång på jobbet tills kl sex och då har jag tre timmar på mig att få revansch innan mötet börjar kl nio.

Nu sova, annars kommer jag att bli sjuk, något har jag i alla fall lärt mig…

Litet ljus i tunneln?

Jag har fått en spark i baken att skriva även om det går dåligt. Sant, sant, sant.

Kortfattat är läget som följer:

Det går bra med motion och träning. Jag tycker att det är roligt, jag gillar att pressa mig och jag har hyfsat lät att få det gjort.

Maten går bra, men suget är fruktansvärt efter socker och det är en ständig kamp, en kamp som jag tyvärr förlorar lite oftare än jag vinner. Men jag känner ändå att jag har segervittring ibland, att jag har häng på ledarklungan, liksom.

Jag vet att det är ett missbruk jag har. I september 2009 insåg jag att det var så. Insikten var jobbig att ta till sig och steget från insikt till handling var långt och tog ganska exakt två år. Men nu jobbar jag på det och denna gången ska jag inte ge mig.

Just nu jobbar jag med mitt ätande enligt Lisbeths Stahres KBT-bok. Vi får väl se vart det leder. Just nu loggar jag dagens känslor och tankar kring mat och ätande. Det är svårt, jag har aldrig varit en mästare på att läsa min egna känslor…