Varför jag inte skriver

Anledningen till att jag inte bloggar just nu är dels tidsbrist, eller om vi ska vända på det; en medveten prioritering. Men främst är kanske anledningen till att jag mest bara känner mig som skit. Jag är deppig och låg, allt känns eländigt och det finns ingen som helst anledning till att det ska behöva kännas så. Alltså kommer det mest bara gnäll och jämmer ur mig och sådant vill jag då rakt in sprida (fast just nu gör jag ju det i alla fall…)

Jag vill inte vara en sådan människa som bara sprider negativa vibbar och gnäller och gnisslar, men under den här perioden har jag i princip bestått av gråtoner och tårar. Därför har jag inte skrivit, jag har inte kunnat ta på mig en glättigare ton än den som ekat i mitt huvud.

Sedan många år, snart halva mitt liv har jag medicinerat mot en svår depression och det gör mig så klart lite mer känslig för sådana här dippar, men jag är inte rädd för dem längre, så länge jag äter min medicin åker jag inte ända ner i det svarta hålet som känns omöjligt att ta sig ur. Nu blir jag bara normalt deppig och det är på sätt och vis skönt att jag kan ha toppar och dalar trots att jag medicinerar.

Eftersom jag vet att vad som utlöste det kan jag kanske lära mig något mer om hur jag ska undvika det i fortsättningen. Perioden med extremt mycket jobb, extremt lite sömn toppades med stress på personliga och praktiska plan och det redde jag inte ut.

Under tiden jag inte har bloggat har jag ägnat mig åt att jobba ikapp (det rutinarbetet blev lidande under arbetstoppen och tja, det ska ju göras det också), sova i kapp, ta hand om min nyopererade och sköra mamma. Men jag har hunnit träna också – inte lika mycket och lika varierat som innan, men ändå. Mest löpning och egen styrka, varvat med raska promenader med mammas hund, nu när hon inte kan gå själv.

Orienteringen har fortsatt och tack vare den har jag sprungit mina längsta pass någonsin. På Hylte tvåmila, i början av november, sprang jag drygt 16 km!!! Det tog nästan tre timmar (terrängen var fruktansvärd!) men ändå.

Redan helgen efter sprang jag Jättemilen i Danmark. Där blev det knappt 16 km, men det gick också nästan en timme snabbare. Skogarna i Danmark är mer parkliknande kan man säga…

Båda loppen kan man läsa mer i detaljerat om på sajten OL-kartor.

Det finns mer att rapportera om, men med tanke på mina långa bloggtystnad är det bäst att spara lite. Vem vet, det kanske kommer ett inlägg till snart!

Mina funderingar kring Annelitens fundering

När jag skummade genom min bloggroll fastnade jag för Annelitens rubrik ”Den onda läkemedelsindustrin”. Hon skriver att hon undrar hur läkemedelsindustrin kan ha misslyckats med att förvalta sitt image så gravt – hur kan det ha gått till. Eftersom jag är en av dem som misstror den nämnda industrin började jag fundera. Jag började skriva ett svar på Annelitens inlägg men det blev så långt så här kommer istället mitt svar som ett inlägg:

Intressant fråga, jag är en av de som misstror och jag ska försöka svara varför. Eller åtminstone resonera lite kring det.

Generellt är jag lite rädd, eller snarare misstänksam, mot alla branscher där det finns enormt mycket pengar: t ex livsmedelindustrin och läkemedelsindustrin* som väl mest är dem jag kommer i kontakt med och som påverkar min hälsa. Påverkan är dessutom lite dold – jag ser inte direkt vad som händer. Använder jag ett dåligt regnställ märker jag ganska omgående att det läcker, äter jag en dålig medicin kanske jag inte märker det förrän mitt barn föds med defekter. Detta gör att jag sätter enorm tilltro till att experterna, mitt sunda förnuft räcker inte så långt, jag kan bara UNDVIKA i största möjliga mån. Jag upplever att jag själv har liten möjlighet att kontrollera vad jag får i mig. Detta gäller i högre utsträckning medicin än mat då jag åtminstone vet en del om hur mat framställs, men i princip ingenting om hur medicin framställs.

Där det finns enormt mycket pengar finns det ofta mycket makt, eller önskan om makt, mycket prestige, mycket att förlora osv. Jag tror att dessa organisationer kan gå längre än andra för att skydda och utöka sin förmögenhet, sin makt, sin position. Är organisationen dessutom från ett land som jag förknippar med korruption och fiffel eller bristande kontroller (t ex USA, Italien, Kina), då blir jag ännu mer misstänksam.

Jag är förmodligen naiv, men störst tilltro hyser jag för svenska företag och svenska myndigheter. Eftersom jag själv är uppvuxen på en mjölkproducerande gård vet jag en hel del om hur mjölk, kött och foder produceras här i Sverige. Jag vet också att det är en enorm skillnad på hur sagda produkter produceras i Sverige mot t ex USA. Att vi har bättre och renare produkter i Sverige tror jag beror på att vår industri omsätter mindre pengar. Vi har inte lobbyverksamheter som i det dolda kan påverka myndigheternas regler för djurskydd, besprutning osv. dessvärre är vi nog på väg åt det hållet, men jag tror och hoppas att vi ligger långt efter USA.

Utöver detta späs min olustkänsla på av riktigt bra thrillers som t ex ”Den trägne odlaren”. Inte förnuftigt kanske, men mänskligt.

En annan viktig faktor för min misstro är att jag är medveten om att jag inte heller kan bedöma om källorna är tillförlitliga, om forskningsrapporterna är sponsrade till exempel vilket gör det extra svårt.

Jag säger inte att min misstro är befogad, jag försöker bara beskriva varför jag tror att den fötts hos mig. Övrigt som kan vara intressant att veta om mig är att jag äter medicin (till och med under mina graviditeter), litar på doktorer och handlar amerikanskt emellanåt. Jag har alltså vidtagit några åtgärder pga min misstro så stark är den förmodligen inte. Min jag hyser en misstro, det gör jag.

Hoppas mina tankar kan ge dig ett perspektiv på din fundering!

* Bilindustrin omsätter mycket pengar, men den har en mer direkt koppling till min hälsa och känns lättare för mig att ha koll på

Långsamma skrivare är bra grejer…

…för då kan man göra lite pausträning!

På mitt jobb står skrivaren i ett angränsande rum. Bra, för jag måste lyfta på min alltför stillastittande gump. I och med att jag resar mig blir jag genast mer benägen till att röra mig. I stället för att bara stå och stirra irriterat på den oändligt långsamma skrivaren kör jag jägarvila, snabb jogg på stället (kräver dock att man har en bra BH), plankan (kräver att jag är ensam på kontoret samt inte har finaste kläderna…) eller lite tåhävningar. Alltid är det bättre än inget tänker jag och hoppas att ingen ser mig.

Om snedsteg, diken och timeouter

Jag har en lång historia av att vara min egen värsta mobbare. Vilket till viss del är ett resultat av andra varit mindre snälla mot mig. Men idag är jag vuxen och det är mitt eget ansvar att vara snäll mot mig själv. För att parafrasera en gammal devis: jag försöker vara mot mig själv, så som jag är mot andra. Så idag när jag läste Pernillas inlägg om timeout så väcker det funderingar i mig:

Kan det vara så här, att när man inte är så taskig mot sig själv, utan (som Pernilla) sakligt konstaterar att ”Ja, det är mycket nu och jag hann inte med att springa.” eller vad det nu var som inte blev helt som planerat, så är det lättare att komma upp ur diket* igen? Medan om man envisas med att hacka på sig själv och älta snedsteget så blir diket bara djupare och djupare (självömkan större och större) och vägen tillbaka längre och längre?

Vad tror du?

*”Diket” är en del av Pernillas analog med att man håller sig på sin sunda väg, men ibland kör man i diket och det gäller det att ratta upp på vägen igen och lämna missödet bakom sig. Hon är klok, den där Pernilla!

Veckans utmaningar

Denna vecka duggar utmaningarna tätt!

 

 70 000 steg

Det här är en egen utmaning som jag kört sedan början av april. Varje vecka ska jag gå 70 000 steg och då får jag inte räkna in löpträning eller orientering. Bara promenader och vardagsgång. har jag inga problem att dra in de 10 000 steg per dag som jag måste snitta på, men när jag jobbar är det värre, det räcker inte med att försöka gå så mycket som möjligt mellan skrivare och skrivbord utan det krävs en riktigt lång promenad varje dag och den ska då till trots träningen som är minst fyra pass i veckan. men jag har klarat det hälften av veckorna och de andra gångerna har jag legat runt 60 000 steg vilket jag är väldigt nöjd med ändå.

 

Äta Träna Kämpa:s veckoutmaning, vecka 2

 

 

 

 

 

 

 

 

Klagofria veckan går bra, jag har inte mycket att klaga på känns det so. Solen gör mig oövervinnerlig! Igår hade jag kört mina fem mil till jobbet, knegat en timme när de ringde från dagis och sa ”Hej, vi har fått ett utbrott av akut magsjuka…” Jag satte mig i bilen och körde snällt tillbaka de fem milen och tänkte att jag nu får jag umgås en hel dag med mina små i alla fall. Det, mina vänner, är ett stort steg för mig!

För övrigt har jag mer att säga om att klaga, men det får bli ett inlägg som kommer inom kort.

De sju milen jobbar jag på. Hittills går det bra och jag ligger på nästan exakt 4 mil i skrivande stund. Här blir det dock en liten dubblering med mina 70 000 steg. De promenader jag tar räknas in både i stegutmaningen och här. Men här räknas inte de alldagliga ”hushållsstegen” in, men däremot löpning och orientering in.

 

Min andra orienteringstävling

Jajamensan, etapp två av tre i Kvällssprinten i grannorten gick av stapeln i tisdags kväll. Denna gång hade jag pluggat karttecken lite bättre och visste ju vad som väntade mig. Tyvärr förivrade jag mig en del och galopperade iväg så snart jag fått kartan och stämplat ut mig från starten – utan att titta på kartan. Jag vet att jag hann tänka ”Jag kan ju inte stå still här i starten och glo på kartan som en annan nybörjare”. Öh – jo det hade varit just vad jag skulle gjort! För jag ÄR nybörjare, gröngöling, blåbär. Nu tittade jag inte på kartan förrän det var försent och jag fick springa ett par minuter extra för att hitta något stabilt landmärke för att kolla vart på kartan jag var. Så att hitta första kontrollen tog mig drygt 7 minuter (mot de andras ca 1,5)… Jag kom definitivt sist på den kontrollen (om man bortser från de som faktiskt inte hittade den alls vilket var en handfull). På uppsidan var dock att de andra sträckorna gick bra, jag vann till och med en sträcka!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag slutade strax under mitten av startfältet och kan inte låta bli att gräma mig över den dumma startmissen, men nästa vecka är det tredje gången gillt!

 

Ecodriving

Veckans sista utmaning har inte så mycket med motion att göra, tvärtom, men däremot indirekt hälsa. Jag vill köra så bensinsnålt som möjligt (bra för miljön och därmed hälsan!). Jag avskyr att köra bil till jobbet, men det jobb jag har ligger så att det inte går att åka kommunalt. om jag skulle göra det skulle jag dels behöva köpa en cykel till för att ha där bussen till slut landar och sedan cykla sista sträckan. innan dess skulle jag behöva behöva åka två olika bussar vilket skulle ta mig knappt två timmar inkl bytestid. Det är tyvärr inte möjligt att få ihop den ekvationen utan att barnen blir väldigt lidande. I gengäld försöker jag jobba långa dagar när jag är på jobbet och sedan vara hemma någon dag istället.

Hur som helst har ecodrivingen blivit en besatthet. Min bil, en snart tio år gammal Toyota Corolla har en liten färddator som visar hur mycket bensin som förbrukas just nu och i snitt sedan man nollställde den. För ett tag sedan nollställde jag den och låg efter en dag på 0,63 l/mil. Men kolla vart jag hamnade i går:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är grymt! Och ja, folk stirrar ilsket på mig när det gasar om mig på 70 vägarna – jag håller ju numer hastighetsbegränsningarna (tidigare gjorde jag det bara på 30- och 50-sträckor), men jag vinkar bara lite glatt och slänger ett öga på min förbrukning och glider vidare i den skånska försommaren!

Sussi om comfort zone

Sussi har jag följt sedan årsskiftet. Hon är en cool kvinna som tränar starkt för sin tjejklassiker. I går skrev hon ett inlägg om sina comfort zones och jag tror bestämt att hon lika gärna kunde skrivit om mig. Som kronan på verket byggs en väldigt positiv känsla upp i inlägget och på slutet känner jag hennes entusiasm och kick!

Veckoutmaningen

Jag har bestämt mig för att hänga med på de veckoutmaningar som bloggen ”Äta Träna Kämpa” serverar. Det här blev första veckans utmaningar:

Jag är riktigt nöjd med de utmaningarna. Motionsbiten är inte så svår att utföra, men jag kan ibland ha lite svårt att ta mig tiden – denna vecka ska jag se till att göra det. Affirmationen däremot, det blir en utmaning. Wikipedia säger att ”Affirmationer utgår från tanken att man själv skapar sin verklighet och att ens tankar är det som orsakat ens nuvarande situation.” Kanske går jag utför hårt, men jag har valt följande:

 Jag har rabblat det kanske 500 gånger idag, för jag måste försöka bryta senaste veckans onyttiga trend. Det är ständig kamp, men nu har jag ytterligare ett vapen – min ärtaffirmation!

Lunchtips

Massor av ruccola, godaste (och dyraste) tomaterna, sorten heter Romantica, lite crème fraiche och massor av varmrökt lax.

Fullkomligt underbart gott.

Jag har hittat tempot

Ikväll sprang jag den närmsta rundan, även kallad hemmabanan eller indexrundan. Och det gick riktigt bra: 5,05 km avverkades på 29:03 min. Tempot låg på 5:45 och kändes hyfsat behagligt. Lovely!

Kanske var det tightsen som gjorde det?

Aj, aj, aj – älskade träningsvärk

Jag älskar träningsvärk; jag njuter av känslan i kroppen, att kunna känna vilka muskler som använts och att de är lite möra och tunga. Jag njuter lika mycket av den mentala känslan, att ha jobbat och utfört något.

I går hade jag en semesterdag på jobbet och den utnyttjades genom att följa med en vän till Ullared, där jag trampade ihop 10 000 steg 🙂 Utöver de båda barnjackorna shoppade jag mina första löpartights. Tjoho! (MarathonMia säger ju att om man springer mer än en minut så är man löpare och kan ha tights.) Jag hade researchat lite innan och Joggande Sund hade tidigare i år skaffat träningskläder där och eftersom jag följer hennes blog och bedömer henne som en tillförlitlig recensent handlade jag hellånga och knälånga tights, två träningstoppar med inbyggd behå (funkar för yoga och gymträning, men vid löpning krävs extra behå för mig), en vindjacka och en långärmad löpartröja med dragkedja. Det hela toppades med två par löparstrumpor och vätskebälte. Väldigt välförsedd för 677 kronor, vilket är ungefär 4500 kronor billigare än vad min löpande man lagt på sin utrustning. Och då har vi inte räknat in skor!

Återkommer med bild, just nu ligger alla nyinköp i tvättmaskinen för att saneras från kemikalier.

Efter shoppingen hann jag med 40 min på gymmet  (med maxtunga vikter) innan en föreläsningen om fettförbränning, därefter åkte jag hem, pussade på barnen och packade om väskorna tilt tennisträningen där vi körde ett grymt pulshöjande pass. Riktig, riktigt rolig, särskilt som jag börjar bli liiiite, lite bättre.

Så det är därför jag njuter av träningsvärk idag!