Med fullpackad ryggsäck (55 liters!) är jag på väg mot Bulltofta i Malmö för att springa Icebugs lopp Icebug winterrun. Ett millopp som går på en rejält kuperad terrängslinga om jag förstått det hela rätt.
Coach Ingmarie har satt ett mål och det är att springa andra varvet snabbare än första. Det räcker nog som mål för mig, någon tid vågar jag inte ens gissa.
Idag tog jag mig till Järavallen på lunchen. Som sällskap hade jag en styck kontorsweiler. Passet var inlagt i klockan och jag kände mig stark.
Först 2 km uppoffring som skulle gå så långsamt att jag med lätthet kunde prata. Som test sjöng jag med i låtarna som spellistan serverade mig. Kontors-, eller snarare kanske joggingweilern tittade bedjande på mig.
Därefter följde 2 km där jag varvade en minuts fartökning med en minut långsam jogg. Det var underbart: jag fick känna mig snabb och stark, en minut åt gången.
Avslutade med en kilometers nedjogg.
Mycket positivt pass, delvis för att jag kände mig pigg och fräsch även efteråt men mest för den härliga känslan i fartökningarna.
Det är ju mindre än ett år kvar – dags att sätta fart. I ett samhälle några mil söderut finns en skidbacke. 250 meter lång och med ca 40 meters fallhöjd (stigningen antar jag.
EKG-kurvan?
Jag stack dit, joggade till backen och började karskt att jogga uppför. Efter 20 meter gick jag… Sedan gjorde jag om det ytterligare 11 gånger. Men jag orkade aldrig jogga hela väggen upp. Det får nog bli mitt första delmål. Babysteps, babysteps…
…är det egentligen en dålig sak? Ibland känner jag att min man och mina barn skulle vara förtjänta av två fruar/mammor. Jag vill ju mest vara i skogen och springa. De enskilt bästa tillfällen den här veckan vara tre träningstillfällen (nattningar av barn är inte med och tävlar). I tisdags när solen sken och jag hann springa på dagen. I torsdags när jag trotsade regnet och gav mig ut på världens lättaste fem km och därefter körde en timmes tung och grymt rolig cirkelträning med Fysgruppen. Och idag när jag orienterade i blöta och tungsprungen mosse. Det var så himla roligt helt enkelt.
Tänk att det är en dag kvar på den här veckan. Underbart!
Men visst, det hade varit roligt att känna att jag hann med att städa, tvätta och hänga med kidsen på bara deras villkor lite oftare. Mest för att slippa den lite gnagande känslan av att jag är fruktansvärt egoistisk.
Veckan som gick, såg ut som följde:
måndag
65 min hot moksha yoga på karmic monkis (påminner mycket om bikram-serien, jag vet egentligen inte vad just moksha står för) jag är glad för att jag kommit igång med yogan igen, för den gör min kropp så gott.
tisdag
35 min backjoggning och därefter 75 min hot moksha yoga , därefter lätt illamående! Jag ville mest bara prova hur det funkade att åka in till Lund för att utnyttja deras högsta backe, som finns i grönområdet St Hans backar.
Högre än så här blir det inte. Inte i Lund i alla fall.
Heliga vilodag. Då jobbade jag och tvättade, ni vet allt som man inte hinner att göra när man tränar 😉
torsdag
Utmanade mig själv med att rasta tantcykeln. Cyklade 36,5 km på 1 tim, 38 minuter. De första 30 km gick bra, men sedan blev det allt lite strävt i lårens framsida.
fredag
Hade svårt ont i gumpen efter gårdagens lilla runda. 45 min morgonspinning i grupp. Väldigt svettigt…
lördag
11,65 långsamma kilometer i skogen. Jag kom inte ut förrän efter barnen var nattade poch det är så förbaskat läskigt att jogga i skogen då – vildsvinen prasslar så högt. 1 tim 29 minuter tillbringade jag i terräng och på skogsvägar, lite kartläsning i pannlampans sken ingick i den tiden.
söndag
Orienterade. Som vanligt tyckte jag att jag sprang som en afrikan över stock och sten och som vanligt kom jag sist 🙂 Men det blev 5 kilometer obanat och när jag inte stod still och läste kartan (vilket jag uppenbarligen gjorde ganska ofta eftersom det tog 43,5 minut) så sprang jag faktiskt fort enligt mina mått mätt – mycket höga knälyft över fallna träd blev det. Som vanligt finns det mer att läsa om det här.
En vy till över backen. Mest för att skryta över att jag faktiskt tog två bilder.
För första gången fick jag uppleva hur klätt det kan vara att springa. Eller kanske inte för första gången. Men totalkänslan var att det var lätt och att jag skulle ha kunnat springa längre.
Efter att tisdagens runda brann inne på grund av dålig jobbplanering var jag riktigt angelägen om att det skulle bli ett pass i går. Tillfället för lunchlöpning rann mig ur händerna och kvar återstod bara kvällen – efter att barnen är nattade. Problemet där är att jag är mörkrädd. Det blir ännu lite värre av att jag helst vill springa i skogen. Där det är mörkt. Och finns vildsvin. Dessutom ville jag springa långpass, dvs minst 7 km.
Alltså utrustade mig med en styck rottweiler. Inte för att det hjälper mot vildsvinen, snarare tvärtom, men det känns ändå lite bättre. Dessutom lastade jag på lite annat såsom, ett hundbälte (det blir för ryckigt för Ada, sagda rottweiler, om jag håller kopplet och efter att ha snott kopplet runt midjan men inte varit nöjd med det har det nu införskaffats ett särskilt hundlöparbälte), vattenflaska med tillhörande bälte, pulsklocka, iPhone med lurar och pannlampa. Lägg till chockrosa långstrumpor och en illblå väst och man kan konstatera att jag inte såg riktigt klok ut. Som en karikatyr på en löparwannabe!
Hunden var taggad och jag var taggad och vi gav oss iväg. Benen kändes pigga och det var roligt. Roligt och lätt. Mycket trasslande över rötter och stenar. Lite lera och lite diken. En hel del spänger. det var onekligen en rejäl utmaning när det så småningom blev beckmörkt.
Det gick inte så fort, snittempot var 6:38 (average moving tempo, jag antar att klockan känner av när jag står still och räknar bort den tiden), men helt okej med tanke på terrängen. och med tanke på mig!
Men så underbart roligt! Och tänk att det var lätt hela tiden.
Som svar på inlägget 10 km fick jag flera peppande kommentarer och Sofy från Upp och hoppa-bloggen poängterade att intervaller var en bra sak att satsa på. De är med i träningen, men det är dessvärre så att jag haft lite svårt att få upp tempot. Igår kortade jag ner dem lite och bestämde mig för att prova 200 meter.
På lunchen bytte jag om, joggade ner till havet (2,5 km) och sedan sprang jag 6 intervaller med 30 sekunders paus mellan. Det skulle varit fem, men jag var rädd att jag tänkte fel och för mycket är bättre än för lite. Snittet blev på 49,77 sekunder. Därefter två minuters paus och sedan fem till och denna gången snittade jag på 48,4 sekunder.
2,5 km från mitt kontor. Trevligt, eller hur!
Denna veckan är en vilovecka i den mening att jag inte springer ett steg. Upptrappningen har ju gått väldig snabbt för mig och sista tiden har jag känt av lite skavanker här och där, och särskilt en värk höger knä har skrämt mig lite. Knäproblem vill man ju helst slippa. Alltså bestämde jag mig för en veckas löpvila. Förhoppningsvis ska den här veckan följas av en hel del terränglöpning i och med O-ringen.
Istället roar jag mig med trädgårdsarbete, cykling och cirkelstyrka i trädgården. När jag tittade runt i trädgård och hem insåg jag ju att det fanns lite resurser. Ett gummiband som införskaffades av min mor på 90-talet. Ett par hantlar som iofs inte väger någonting, men också en hantel som väger lite mer.
Gummiband, hantlar, lite yogaböcker. Traktorpower är tidningen som håller barnen sysselsatta i några minuter när det tröttnat att klänga på mamma.
I barnens klätterställning kunde jag sätta fast gummibandet, förutom att klättra förstås. Klättra ska icke underskattas.
Den hemmabyggda klätterställningen.
Jag har svårt för att få det gjort, men ibland är jag där och gör lite hipp-som-happ-övningar och i väntan på inspiration och struktur så är det väl bättre än inget.
Cyklingen däremot har länge varit ett no-no för mig. På grund av en olycksam (slutade dock lyckligt, lilla dottern lever och mår bra!) förlossning har jag ett väldigt sargat underliv som inte riktigt har klarat av att sitta på en cykelsadel, inte de senaste fem åren i alla fall. Men nu har jag bitit ihop och provat igen, och minsann om det inte har känts lite mindre eländigt, inte gjort lika ont. Så i rask takt har jag provat att cykla först 16 km, och sedan har jag provat att öka rundan och sist cyklade 25 km på 1:05. Jag kan nog öka tempot lite till, jag har inga som helst referenser och vet inte vilken hastighet man borde komma upp i. Sedan vet jag inte hur mycket det skiljer sig från tantcykel till racercyklar, jag har ju bara en tantvariant, i och för sig med fem växlar, men också med barnstol och cykelkorg som extrautrustning. Är träningsmängden densamma? Jag fattar ju att det går långsammare på en tantcykel, men å andra sidan kanske det är tyngre att cykla runt på en sådan? Här får gärna någon kunnig upplysa mig.
Favoriten av barnens leksaker i trädgården – de romerska ringarna. Perfekta att göra omvända armhävningar i (det heter säkert något annat). Jag sätter alltså i hälarna långt framför och halvligger i luften och drar mig upp. Känns mycket bra i överkroppen någon dag efteråt kan jag meddela.
Sommar och semester i alla ära, men den mesta av tiden går åt för att smida planer för hur jag ska kunna springa så många dagar som möjligt på O-ringen. Just nu tror jag att jag har en plan för hur jag ska kunna åka med ett barn och springa två etapper, sedan hem, jobba en dag och sedan tillbaka med det andra barnet och springa två etapper till. På så vis dumpar jag inte maken med båda barnen. De båda barnen som vi förvisso älskar djupt, men det är väldigt intensiva dagar med mycket skratt och gråt så det kan vara svårt att få känna att man som vuxen får något gjort när det lagas mat, medlas, torkas tårar och byggs kojor dagarna långa när man är själv med båda barnen. Dessutom vill de gärna följa med och få gå miniknatet så det blir nog bra om jag bara får ihop boende och annan logistik!
Tidigare i år, innan jag hade träffat min nya passion (orienteringen) satt jag och letade lopp som kunde passa mig. Då stötte jag på Crazy Race, ett lopp som beskrevs som ”ett lopp som skiljer sig från så många andra. Här får du njuta av underbar natur, fantastisk publik och utmana dig själv och många andra i att visa vilja, styrka, uthållighet och samtidigt ha otroligt roligt!”. Det lät ju bra. När det dessutom visade sig vara en del hinder med i bilden blev jag ännu mer nyfiken och anmälde mig.
I lördags var det då dags och jag kände mig allt annat än laddad. Fortfarande öm i fötter och vrister efter 3 mils orientering i början på veckan och med träningsvärk i axlar och lår efter kettlebellspass med Fysgruppen gav jag mig av. Ensam. Det var tänkt att familjen skulle med, men när dottern fick kalasinbjudan så var mammas ”springa-i-lera-lopp” inte lika intressant längre. Det kändes bara trist att åka i från familjen. Än värre blev det när jag kom fram och alla satt i stora grupper och fikade och laddade. Jag ville bara hem. Vad hade jag där att göra? Tänka om jag inte ens kunde ta mig över hindrena? Tänka om jag kom helt sist???
Nåja, nu var jag ju där och jag bytte om och bestämde mig för att sluta gnälla och se det som ett bra motionspass. Jag värmde upp lite och försökte att tänka positiva tankar, men hade fullt upp med att INTE tänka negativa…
Loppet är lite annorlunda upplagt: Tanken är att man ska springa fyra varv på en bana, men när segraren springer i mål blåses loppet av och alla avslutar det varv man är på. Det stod att loppet skulle vara 14 km, 3,5 km per varv alltså. Två varv verkade lagom. Sju km skulle jag väl klara. Starten gick.
Blivande segraren är nr 175. Jag syns till vänster i bild med röd t-shirt. (Bilden lånad från Crazy Race facebook-sida.)
Jag försökte bara hitta ett lugnt tempo där jag kunde mala på utan att känna mig stressad. Det var lite trångt ett tag och .ganska snart blev det en stig och vi sprang på ett led. Det var lite ovant att inte kunna kolla in terrängen ett par meter fram utan man fick kolla rakt ner för att se vart man satte fötterna. Första hindret var ett mindre vattenhinder, nedför en slänt, vada genom vattnet och upp igen. Inga konstigheter. Strax därefter hinder nummer två, åla under ett nät i jorden. Jag behövde inte åla utan kunde krypa och var mycket nöjd med det.
Nytt vattenhinder (snarare samma, fast på ett annat ställe) brantare ner, betydligt djupare och lite längre. Vattnet gick till magen ungefär. Inga problem att ta mig uppför branten tack vare mina OL-dojjor – Icebugs med grova dobbar. Kände mig som spindelmannen. Sedan fick man hämta andan knappa hundra meter innan nästa hinder kom, en trappa i tre höga steg. Ta sats hoppa upp på första nivån, klättra upp de båda andra och sedan tre hopp ned.
Sedan bar det ut i terrängen, riktigt fin, äldre granskog. Vi sprang på en skogsväg, dvs den är enbart körbar för skogmaskiner och kanske terrängfyrhjulingar. Stenigt, gropigt och slyigt, jag gillar det – det är så otroligt mycket roligare att springa när man måste koncentrera sig på vart fötterna ska landa. Det är lite som ett löpartetris ”om jag sätter foten där, kan jag sätta andra foten där och då når jag dit” osv. Efter en kurva hängde ett antal tunnor i rep och man skulle boxa sig igenom dem. Nästa hinder var en vägbom som man bara skulle böja sig under, efter det kom en kurva med utlagda däck och det visade sig vara svårt med mina stora fötter att springa i dem. Skulle inte bli lättare nästa varv när man var trött konstaterade jag och grannen. In i skogen igen. I en glänta dök ett högt staket upp som man skulle klättra över. Sosta hindret var tunnor med däck utlagda både innan och efter som man kunde hoppa över om man kände sig spänstig. eller så tog man det säkra för det osäkra och klev stillsamt över alltihop. Sedan var det en skarp kurva och därefter varvning.
Jag noterar en smitare, visst tar sig damen i svart mer igenom hindret än över det? (Bilden lånad från Crazy Race facebook-sida.)
Andra varvet gick ganska bra, men när jag hade en tredjedel kvar undrade jag varför de inte blåste. Borde inte segraren ha kommit i må, snart? Jag hade ingen klocka och min egen tidsuppfattning gör ingen lycklig. Det enda jag hde att gå på var att jag snart hade varit ute i sju km och inte skulle det väl bli 3,5 till???
Det blev det. Denna gången nobbade jag vattnet vid varvningen eftersom jag de två första varv sprungit med ett otäckt kluckande i magen. Tredje varvet sprang jag största delen själv och bit för bit malde jag på och sa farväl till stenarna, hindrena och skogen. Efter vattenhindrena och trapetsen ville jag väldigt gärna gå en bit, bara en liten!, men jag hade bestämt mig för att hålla mig joggande hela tiden, jag är alldeles för tillåtande med gåendet när jag orienterar (det är ju så lätt att skylla på kartläsningen då) och det gjorde jag. Så här i efterhand är det nog det jag är mest nöjd med. Efter ett tag lättade tröttheten lite och jag kunde till och med passera några löpare. När jag återigen hade en tredjedel av varvet kvar ljöd slutsignalen – tack och lov! Det i sig gav lite energi och jag vågade öka lite. Efter sista hindret spurtade jag de sista 150 meterna för allt vad tygen höll.
Nöjd, men matt!
När jag återfått andan svepte jag en Festis och en banan, tvättade bort leran och slappade till prisutdelningen. Sedan styrde jag kosan hem till lilla familjen som jag längtat efter hela dagen, även när jag sprang! Varje gång jag hörde någon ropa ”heja mamma” låtsades jag att det var mig de menade! Under resan hem började jag fundera över att jag faktiskt hade tagit mig runt10,5 km utan att gå – det var ju nytt rekord! Så snart barnen var nattade kollade jag om tiderna hade kommit upp och det hade de: 51:26 hade jag sprungit på. Det kunde ju inte vara möjligt???
Tyvärr var det inte det. Det visade sig att för djur och naturs skulle hade det fått dra om sträckningen lite och varje varv var 2,8 km. Alltså hade jag sprungit 8,4 km med ett snittempo på 6:07 vilket jag är supernöjd med.
Dagens största tack går till mina underbara dojor. Ett litet minus dock, att de redan efter en månad är så slitna att de måste silvertejpas…
För att summera Crazy race-upplevelsen:
– Om jag ska spinga nästa år ska jag se till att ha lurat med mig några till. Ensam är inte alltid starkast.
– Stor tack till tjejen som satt på ett ställe efter banan och sa till mig att jag såg stark ut. Hon såg nog att jag var ensam och behövde peppas. Kärlek till dig!
– Rolig utmaning på kul bana i fin natur.
– Lite tråkigt kringarrangemang, jag upplevde ingen stämning, men det lär ju berott på mitt eget sinnesläge.
– Dåligt att det inte blev någon utlottning av priser. Det stod på hemsidan att det skulle lottas ut priser på nummerlappen. det är inte så att jag sprang för att vinna 20 meter slang från Bygg-Max, men har man skrivit att det ska vara utlottning så förväntar jag mig att man har en också.
Först vill jag med stolthet säga att i det här inlägget kommer bilder. Menlösa bilder som varken är särskilt intressanta eller vackra, men ändå – jag har fotograferat enkom för bloggen.
Sedan vill jag berätta om att söndagens pass som blev ett lopp. Eftersom jag var gräsänka kunde jag inte ge mig av på någon längre eller roligare löpning men när jag kollade i min almanacka såg jag att jag skrivit upp ett möjligt lopp. Ett terränglopp med det rara namnet Gylleboloppet, fyra eller åtta kilometer. Dessutom låg det på Österlen, väldigt nära svärföräldrarnas lantställe. Svärföräldrarna, som dessutom kunde tänka sig att umgås med sina barnbarn ett par timmar. Perfekt.
Någon mental uppladdning för en tävling blev det knappast, barnen var inte alls pigga på att lämna hemmet och vägrade att åka om de inte fick packa varsin kappsäck med leksaker. Dessutom hade jag snålt med tid (givetvis enbart p g a dålig planering från min sida) och bad dem att själva packa extrakläder. Det kan ju tyckas lite vanskligt med fyra-femåringar, men eftersom det ändå var ett kort besök skulle det väl lösa sig.
De tog dock uppdraget på stort allvar, visade det sig. När vi kom till farmor och farfar packade barnen ut sig själv, varsin kappsäck och två pappkassar med extrakläder – ivrigt berättande att det minsann hade packat ”kläder för alla väder” och hällde sedan ut stövlar, sandaler, vintermössor, fyra par kalsonger opch allt annat man behöver för en halvårs backpacking…
Jag sladdade vidare till tävlingsområdet och fick fråga en mor som joggade efter sitt cyklande barn om vägen. Modern träffade jag sedan i anmälningskön på platsen. En startplats (inklusive efteranmälningsavgift) kostade 50 kronor. Inte så illa, eller hur?
Fighting face? Karl-Alfred? Eller bara ett taffligt försök till bloggbild?
Jag har blivit aningens påverkad av mina ”guldgossar” från orienteringen och kände att det var väl inte läge att slösa energi på någon uppvärmning, men vickade lite pliktskyldigt på vristerna och joggade med väskorna till bilen och tillbaka. Fast när jag fick syn på några som såg väldigt proffsiga ut rycktes jag med och sprintade omkring ett par svängar på en äng för att få upp pulsen litre. Inte för att jag vet om det är bra, men jag gjorde i alla fall något.
Startområdet, nogrannt upprutat med sågspån. De som skulle springa 8 km hade en fålla och ”fyrorna” en annan.
Starten gick och vi gav oss iväg. Min plan, i den mån jag hade en, var att springa hela vägen och att gärna kunna springa lite fortare på slutet än i början. Mest eftersom jag var rädd för att hänga på någon som var för snabb för mig och sedan inte orka andra halvan. Jag bad Runkeeper att berätta mig för vilket tempo jag höll (i snitt) varje km. Där satte jag också som måltempo 6:15, med den jobbiga rundan på midsommarafton i färskt minne.
Ganska snart hamnade jag bakom ett par som verkade hålla ett stabilt lagom tempo och jag höll mig bakom dem. Efter ett tag stod det klart för mig att jag nog kunde springa snabbare än dem, men jag vågade helt enkelt inte springa om dem – för tänk om jag inte skulle orka hela loppet. Min tilltro till mig själv som löpare är inte gigantisk precis. Efter tre kilometer kom det lite nedförsbackar och när de trippade med små korta steg nerför fick jag nog: Det var ju en stig med nedförslut, bara att ösa på samtidigt som man fick vila lite. Kanske är det orienteringen som gjort att jag tycker att en smal stig full med rötter är värsta räserbanan?
När jag såg fyrakilometerskylten passera vågade jag låta benen springa på ännu lite snabbare. Jag tackade nej till drickan och fick syn på världens längsta backe. Dessutom ganska brant. Hur skulle jag klara det? Jodå, klart jag flåsade när jag var uppe men efter att ha tagit det lite lugnare ett tag kändes det ändå helt okej. Däremot var det lite påfrestande att inte veta hur många fler sådana backar som väntade. När jag till slut fått syn på den sista kilometern kylten höll jag igen ett litet tag till och sedan försökte jag mig på en 500 meter lång spurt och det var väl kanske lite att ta. Under den sträckan sprang jag för övrigt förbi den joggande modern och hennes dotter igen som nu gick korta rundan. De hejade glatt och peppade med att det inte var långt kvar.
I mål!!! Väldigt trött de första två minutrarna, sedan kändes det som om jag kunde springa åtminstone halva rundan en gång till.
När jag passerade de glada målfunktionärerna utbrast en liten kille som satt med ”Det där såg jobbigt ut!”. Skulle tro att det är min sköna ansiktsfärg som föranledde den kommentaren, för jag kunde väl aldrig varit tung i steget, väl?
För 50 kronor får man er ganska manuell tidtagning, men trevlig. Funktionärerna var förresten väldigt glada över lag. Hela tävlingen var myspysig.
Tiden blev 46, 38, vilket gav ett snittempo på 5:50 min/km. Långt bättre än jag trott att jag skulle mäkta med.
Kilometertiderna
1) 6:12 2) 6:05 3) 6:21 4) 5:11 5) 6:34 6) 5.42 7) 5:49 8) 4:44
Jag är så otroligt nöjd över det. Jag gjorde ju de tre sista kilometrarna snabbare och den sista riktigt snabb! Tjoho!
Tävlingsområdet utgjordes av ”Dungen” som inte bara var en dunge utan även en dansbana, komplett med tombola och allt. Mycket charmigt. Dessutom fick jag intrycket av att samtliga boende i byn deltog i loppet, gamla som unga, halta och lytta, tränade som otränade.
Efteråt drack jag massor, till och med lite saft. Med största stolthet tog jag emot den lilla fula plaketten och på den handskrivna resultatlistan såg jag att jag slutade som tredje kvinna, visserligen tio minuter efter segrarinnan och visserligen var det bara sju tjejer som startade långa klassen, men ändå liksom! Efter torsdagens orienteringsnederlag får man ju suga på de karameller man får, eller hur!
Medan de lottade ut priser till nästan alla deltager (jag vann inget) stretchade jag till och med och det var en glad Fröken Fräken som åkte och hämtade sina små telingar. Nästa år hoppas jag att maken också kan vara med för det var en väldigt trevlig runda, fin natur och hyfsat kuperad, Lagom stort och väldigt gemytligt. Dessutom serverades korv med bröd och det är ett makens absoluta krav på ett evenemang oavsett typ!
Hälsoekvationen 