Ismilen

När starten gick insåg jag att det här inte är Tjejmilen eller Vårruset. Här är alla vältränade löparmonster. Åtminstone i mina ögon, där och då.Efter att ha joggat runt området innan start och sedan husmorsgympat lite insåg jag att mina vader var stela som cement. varför då? varför nu – innan loppet? Det gjorde inte on, de var bara fruktansvärt hårda. och mig veterlifgen brukar jag ha ett rejält lager fett urtanpå mina muskler, så känslan var väldigt konstig när jag knackade på den hårda ytan. Jaja, jag försökte massera lite halvhjärtat, men vips så var det dags för start. Poff så var alla borta. Jag gnisslade iväg och insåg att jag skulle få kämpa för att inte bli sist.

 

Så här glad (och lite sned och vind) kan man se ut innan man sprungit en backig mil.

Snart började jag snegla på klockan och insåg att jag måste bromsa. Vilket jag tyckte att jag gjorde mest hela tiden. När knappt 2 km var sprungna var det dags att ta sig an backen, den första av fyra gånger. Så snart det rör sig om lite brantare och/eller längre partier brukar jag vika ner mig och gå, men nu gav jag mig rackarn på att jag inte skulle gå vare sig i backarna eller någon annanstans. Här sprang jag om min första person +1.

Väl uppe på backen rullade det snabbt på utför och jag sprang om en person +2!  Efter en lång kurva kom en kort brant backe och här började jag få syn på ett par löpare till (de andra var redan så långt före att jag inte såg röken av dem ens). Så snart dags att övervinna backen igen, fast från andra hållet. I backen gnetade jag om de två löparna jag sett tidigare (+4), som nu gick. Det tog på krafterna och strax innan första varvet var klart sprang de om mig igen. Attans, +2. I varvningen gick jag ett par steg medan jag drack en mugg ljummet vatten. Efter varvningen blev jag omsprungen av ytterligare en tjej, nere på +1. Nu försökte jag hänga på henne lite samtidigt som jag hela tiden tänkte på att jag nu faktiskt sprungit mer än hälften. Backen upp igen, nästa sista gången, och nu orkade jag inte le mot fotografen som stod längst uppe utan grimaserade mest.

Här någon stans tog jag mig förbi det par jag tidigare sprungit om och sedan tappat mot igen, + 3. Nu låg jag mest och försökte att inte tappa tjejen som gick ibland, men som ändå lyckades hålla sig framför mig. Sista backen gick på ren vilja, men jag häll mitt löfte och gick inte. Försökte hämta mig lite i medförsbacken för att försöka samla krafter till att hålla uppe tempot så att sista varvet skulle bli snabbare än första. Sneglade på klockan och insåg att jag skulle få slita hårt i så fall. Vågade inte öka tempot riktigt ännu. Vaderna kändes farligt nära krampgränsen.När jag passerat 9-km skylten vågade jag öka lite och när jag såg att kruvan mot målet började närma sig vågade jag spurta på, men jag hann aldrig i kapp tjejen innan mig utan fick nöja mig att sladda in 15 sekunder senare på 57:06.

varv 1: 28:24:6
varv 2: 28:43:4

På det hela taget är jag ganska nöjd: jag gillade att springa ett lopp där man inte behövde trängas, även om det hade varit roligt att ha lite fler ryggar att jobba mot. Lite besviken är jag eftersom jag trodde att det skulle vara mer terrängkänsla på loppet. Men vädret var fint och jag hade fått ett träningpass där jag tog ut mig lite rejält. Nu återstod vara att lyckas ta sig till bilen, för nu stelnade benen mer och mer för varje minut som gick! Jag hade ju ett träningspass kvar den här dagen, hur skulle det gå?

Vinnare!

Mot Ismilen

Med fullpackad ryggsäck (55 liters!) är jag på väg mot Bulltofta i Malmö för att springa Icebugs lopp Icebug winterrun. Ett millopp som går på en rejält kuperad terrängslinga om jag förstått det hela rätt.

Coach Ingmarie har satt ett mål och det är att springa andra varvet snabbare än första. Det räcker nog som mål för mig, någon tid vågar jag inte ens gissa.

Tjejmilen – så var det

Jo, alltså den där milen i Stockholm tillsammans med en fantastisk mängd andra kvinnor, tjejer och damer – hur var den då?

Tja, dagen var skön, lite mulen, hyfsat varm och lite regnig. Bra löpväder helt enkelt. Med goda marginaler åkte jag för att hämta ut nummerlappen och höll på att baxna vid åsynen av kön. Jag står dock sällan sysslolös i köer utan läste min tåg-bok ( jag hinner numer bara läsa böcker när jag åker tåg…) och vips så fick jag en kasse med lite av varje i och kunde hämta ut min nummerlapp. Sedan skulle man ta sig ut ur tältet och det var det svåraste så här långt. Pintjockt med folk och en noga blockerad väg så att man var tvungen att gå förbi alla montrar.

Jag har aldrig varit på en nummerlappsutlämning innan och aldrig sett vad som omger en sådan. Men jag har en liten, liten känsla av att det skulle vara mer intressant montrar om det var en mixad tävling. Äsch, det kanske bara är fördomar.

Efter ett besök hos en gammal bekant var det dags att ta sig till startområdet och nu var tiden plötsligt lite knapp. Inlämningen av värdesaker och väska gick dock blixtsnabbt och jag hann till och med jogga en kort runda samt hoppa lite ostrukturerat och sedan ansåg jag mig vara uppvärmd.

På vägen upp hade jag suttit på tåget och knåpat ihop en liten plan över hur jag skulle kunna tänkas springa. Då hade jag tagit i lite extra och tänkte att första kilometerna nog skulle ta en 6,5 minuter för jag hade ju läst att det var trångt. Nu tog det istället närmare 8 minuter. Och då gav jag ändå upp och sprang i diket en del av sträckan – något ska man ju ha för att man är van vid att springa off road.

Sedan ramlade kilometrarna på, allt medan jag väntade på att trängseln skulle lätta och den där stämningen som alla hade pratat om, skulle infinna sig. Publiken, den som skulle heja, vart var den? Fram tills de sista 750 metrarna var det ungefär fyra äkta män med barnvagnar som hejade fram sina bättre hälfter… Kanske var det ett resultat av vädret, eller så var det helt enkelt så att mina förväntingar var för stora.

Det låter nog värre än det var, jag var mest förvånade över frånvaron av peppande hejarop och närvaron av den enorma trängseln. Men även om jag nu fick klara mig utan folkets jubel gick löpningen bra. Efter den där första kilometern låg mina kilometertider på runt 5:19-5:28 utom en seg rackare på 5:49 och en snabbare på 5:10 och det var bättre än planerat. Däremot var jag aldrig snabb nog för att springa in den tid jag förlorade i startträngseln. Enda gången det blev jobbigt var i backen vid 9,5 km, men då visste jag ju att snart var jag i mål, så det var aldrig jobbigt mentalt, tvärtom – jag kände mig superstark och orkade spurta ovanligt långt för att vara mig (dvs ca 200 meter…). Spurten gick som resten av banan, mest i zick zack och med armarna som blinkers!

Efteråt var känslan mest ”jaha – var det allt”. Självklart skulle jag tagit i mer och sprungit fortare tidigare, men jag är för feg för det. Eller snarare jag har sprungit får få milar för det – jag var ju osäker på om jag ens skulle orka distansen ut. Men lite grämer det mig för under 55 minuter hade ju varit väldigt roligt.

Något som överraskade mig är min placering i loppet. Jag funderade innan på om jag skulle kunna komma på den övre halvan av tävlingsklassen, men jag var tveksam. Nu vet jag att jag hamnade på plats 4254 och det förvånar mig. Kanske är det ett resultat av alla träningsbloggar jag följer – att jag tror att majoriteten av Sveriges befolkning kutar milen på 45 minuter? Och apros pos det stod i tidningen Women Runner Coach (eller något i den stilen) att man kunde kalla sig löpare om sprang milen på just 45 minuter. Åt det fnyser jag högaktligen och bestämmer härmed att alla som tränar löpning regelbundet får kalla sig löpare när helst de önskar – oavsett tid!

Och nej – jag slog inte Evy Palm… Men nästa år, Evy , då blir jag farlig 😉

Crazy race 14/7 2012

Tidigare i år, innan jag hade träffat min nya passion (orienteringen) satt jag och letade lopp som kunde passa mig. Då stötte jag på Crazy Race, ett lopp som beskrevs som ”ett lopp som skiljer sig från så många andra. Här får du njuta av underbar natur, fantastisk publik och utmana dig själv och många andra i att visa vilja, styrka, uthållighet och samtidigt ha otroligt roligt!”. Det lät ju bra. När det dessutom visade sig vara en del hinder med i bilden blev jag ännu mer nyfiken och anmälde mig.

I lördags var det då dags och jag kände mig allt annat än laddad. Fortfarande öm i fötter och vrister efter 3 mils orientering i början på veckan och med träningsvärk i axlar och lår efter kettlebellspass med Fysgruppen gav jag mig av. Ensam. Det var tänkt att familjen skulle med, men när dottern fick kalasinbjudan så var mammas ”springa-i-lera-lopp” inte lika intressant längre. Det kändes bara trist att åka i från familjen. Än värre blev det när jag kom fram och alla satt i stora grupper och fikade och laddade. Jag ville bara hem. Vad hade jag där att göra? Tänka om jag inte ens kunde ta mig över hindrena? Tänka om jag kom helt sist???

Nåja, nu var jag ju där och jag bytte om och bestämde mig för att sluta gnälla och se det som ett bra motionspass. Jag värmde upp lite och försökte att tänka positiva tankar, men hade fullt upp med att INTE tänka negativa…

Loppet är lite annorlunda upplagt: Tanken är att man ska springa fyra varv på en bana, men när segraren springer i mål blåses loppet av och alla avslutar det varv man är på. Det stod att loppet skulle vara 14 km, 3,5 km per varv alltså. Två varv verkade lagom. Sju km skulle jag väl klara. Starten gick.

Blivande segraren är nr 175. Jag syns till vänster i bild med röd t-shirt. (Bilden lånad från Crazy Race facebook-sida.)

Jag försökte bara hitta ett lugnt tempo där jag kunde mala på utan att känna mig stressad. Det var lite trångt ett tag och .ganska snart blev det en stig och vi sprang på ett led. Det var lite ovant att inte kunna kolla in terrängen ett par meter fram utan man fick kolla rakt ner för att se vart man satte fötterna. Första hindret var ett mindre vattenhinder, nedför en slänt, vada genom vattnet och upp igen. Inga konstigheter. Strax därefter hinder nummer två, åla under ett nät i jorden. Jag behövde inte åla utan kunde krypa och var mycket nöjd med det.

Nytt vattenhinder (snarare samma, fast på ett annat ställe) brantare ner, betydligt djupare och lite längre. Vattnet gick till magen ungefär. Inga problem att ta mig uppför branten tack vare mina OL-dojjor – Icebugs med grova dobbar. Kände mig som spindelmannen. Sedan fick man hämta andan knappa hundra meter innan nästa hinder kom, en trappa i tre höga steg. Ta sats hoppa upp på första nivån, klättra upp de båda andra och sedan tre hopp ned.

Sedan bar det ut i terrängen, riktigt fin, äldre granskog. Vi sprang på en skogsväg, dvs den är enbart körbar för skogmaskiner och kanske terrängfyrhjulingar. Stenigt, gropigt och slyigt, jag gillar det – det är så otroligt mycket roligare att springa när man måste koncentrera sig på vart fötterna ska landa. Det är lite som ett löpartetris ”om jag sätter foten där, kan jag sätta andra foten där och då når jag dit” osv. Efter en kurva hängde ett antal tunnor i rep och man skulle boxa sig igenom dem. Nästa hinder var en vägbom som man bara skulle böja sig under, efter det kom en kurva med utlagda däck och det visade sig vara svårt med mina stora fötter att springa i dem. Skulle inte bli lättare nästa varv när man var trött konstaterade jag och grannen. In i skogen igen. I en glänta dök ett högt staket upp som man skulle klättra över. Sosta hindret var tunnor med däck utlagda både innan och efter som man kunde hoppa över om man kände sig spänstig. eller så tog man det säkra för det osäkra och klev stillsamt över alltihop. Sedan var det en skarp kurva och därefter varvning.

Jag noterar en smitare, visst tar sig damen i svart mer igenom hindret än över det? (Bilden lånad från Crazy Race facebook-sida.)

Andra varvet gick ganska bra, men när jag hade en tredjedel kvar undrade jag varför de inte blåste. Borde inte segraren ha kommit i må, snart? Jag hade ingen klocka och min egen tidsuppfattning gör ingen lycklig. Det enda jag hde att gå på var att jag snart hade varit ute i sju km och inte skulle det väl bli 3,5 till???

Det blev det. Denna gången nobbade jag vattnet vid varvningen eftersom jag de två första varv sprungit med ett otäckt kluckande i magen. Tredje varvet sprang jag största delen själv och bit för bit malde jag på och sa farväl till stenarna, hindrena och skogen. Efter vattenhindrena och trapetsen ville jag väldigt gärna gå en bit, bara en liten!, men jag hade bestämt mig för att hålla mig joggande hela tiden, jag är alldeles för tillåtande med gåendet när jag orienterar (det är ju så lätt att skylla på kartläsningen då) och det gjorde jag. Så här i efterhand är det nog det jag är mest nöjd med. Efter ett tag lättade tröttheten lite och jag kunde till och med passera några löpare. När jag återigen hade en tredjedel av varvet kvar ljöd slutsignalen – tack och lov! Det i sig gav lite energi och jag vågade öka lite. Efter sista hindret spurtade jag de sista 150 meterna för allt vad tygen höll.

 

Nöjd, men matt!

När jag återfått andan svepte jag en Festis och en banan, tvättade bort leran och slappade till prisutdelningen. Sedan styrde jag kosan hem till lilla familjen som jag längtat efter hela dagen, även när jag sprang! Varje gång jag hörde någon ropa ”heja mamma” låtsades jag att det var mig de menade! Under resan hem började jag fundera över att jag faktiskt hade tagit mig runt10,5 km utan att gå – det var ju nytt rekord! Så snart barnen var nattade kollade jag om tiderna hade kommit upp och det hade de: 51:26 hade jag sprungit på. Det kunde ju inte vara möjligt???

Tyvärr var det inte det. Det visade sig att för djur och naturs skulle hade det fått dra om sträckningen lite och varje varv var 2,8 km. Alltså hade jag sprungit 8,4 km med ett snittempo på 6:07 vilket jag är supernöjd med.

Dagens största tack går till mina underbara dojor. Ett litet minus dock, att de redan efter en månad är så slitna att de måste silvertejpas…

För att summera Crazy race-upplevelsen:

– Om jag ska spinga nästa år ska jag se till att ha lurat med mig några till. Ensam är inte alltid starkast.

– Stor tack till tjejen som satt på ett ställe efter banan och sa till mig att jag såg stark ut. Hon såg nog att jag var ensam och behövde peppas. Kärlek till dig!

– Rolig utmaning på kul bana i fin natur.

– Lite tråkigt kringarrangemang, jag upplevde ingen stämning, men det lär ju berott på mitt eget sinnesläge.

– Dåligt att det inte blev någon utlottning av priser. Det stod på hemsidan att det skulle lottas ut priser på nummerlappen. det är inte så att jag sprang för att vinna 20 meter slang från Bygg-Max, men har man skrivit att det ska vara utlottning så förväntar jag mig att man har en också.

 

 

Galet lopp på gång

Just nu springer livet på i 120 knyck, mest för att det är så väldigt många besök hos oss under sommaren samtidigt som man ska hinna med allt det där man inte hinder med när man är på jobbet… Nåja, det hade ju varit trist om man inte hade folk som ville hälsa på eller jobb att gå till, så jag ska inte gnälla mer över det.

Måndag till onsdag hade förmånen att vara med på en tredagars orientering måndag till onsdag. Det kommer en utförligare rapport om det senare, men kort kan sägas att jag sprang strax under tre mil på tre dagar och jag kan knappt beskriva hur öm jag var i fötter, ben och mage efter det. Men eftersom Fysgruppen styrde upp en spontanträning igår i närheten av mitt jobb kunde jag inte motstå ett avbrott i mitt 16-timmar långa arbetspass. När de lovade att  jag skulle slippa springa hängde jag på.

Jag, i en något suddig version, inför starten på etapp 2. Jag gillar klubbens tävlingskläder skarpt, misstänker att den beställdes på 80-talet.

Det var otroligt roligt, jag fick prova massa nya saker, bland annat kettlebells, en slags vågformad balansbräda som man gjorde knäböj på, långa rep som skulle hållas i vårgrörelser (jag har sett det i Biggest Looser) och Bulgarian Bags. Idag försöker jag att hålla mig stilla, gärna med fötterna högt, men det är mer en önskan än ett faktum när man bor på en gård med trädgård och djur och två småknattar.

Men i morgon är det dags för det här:

Bilden lånad ifrån Crazy Race

Crazy Race! Det är ett lopp som springas på en bana 3,5 km lång bana med hinder som man ska över under eller igenom. Lera är tydligen vanligt förekommande. Jag har ingen aning vad jag gett mig in på och är nästan lite rädd inför morgondagen… När segraren har sprungit 4 varv (dvs 14 km) springer man själv klart det varv man är ute på och jag misstänker att jag kanske klarar av två varv. Den som lever får se, håll en tumme eller två för mig!

Ett terränglopp

Först vill jag med stolthet säga att i det här inlägget kommer bilder. Menlösa bilder som varken är särskilt intressanta eller vackra, men ändå – jag har fotograferat enkom för bloggen.

Sedan vill jag berätta om att söndagens pass som blev ett lopp. Eftersom jag var gräsänka kunde jag inte ge mig av på någon längre eller roligare löpning men när jag kollade i min almanacka såg jag att jag skrivit upp ett möjligt lopp. Ett terränglopp med det rara namnet Gylleboloppet, fyra eller åtta kilometer. Dessutom låg det på Österlen, väldigt nära svärföräldrarnas lantställe. Svärföräldrarna, som dessutom kunde tänka sig att umgås med sina barnbarn ett par timmar. Perfekt.

Någon mental uppladdning för en tävling blev det knappast, barnen var inte alls pigga på att lämna hemmet och vägrade att åka om de inte fick packa varsin kappsäck med leksaker. Dessutom hade jag snålt med tid (givetvis enbart p g a dålig planering från min sida) och bad dem att själva packa extrakläder. Det kan ju tyckas lite vanskligt med fyra-femåringar, men eftersom det ändå var ett kort besök skulle det väl lösa sig.

De tog dock uppdraget på stort allvar, visade det sig. När vi kom till farmor och farfar packade barnen ut sig själv, varsin kappsäck och två pappkassar med extrakläder – ivrigt berättande att det minsann hade packat ”kläder för alla väder” och hällde sedan ut stövlar, sandaler, vintermössor, fyra par kalsonger opch allt annat man behöver för en halvårs backpacking…

Jag sladdade vidare till tävlingsområdet och fick fråga en mor som joggade efter sitt cyklande barn om vägen. Modern träffade jag sedan i anmälningskön på platsen. En startplats (inklusive efteranmälningsavgift) kostade 50 kronor. Inte så illa, eller hur?

Fighting face? Karl-Alfred? Eller bara ett taffligt försök till bloggbild?

 

Jag har blivit aningens påverkad av mina ”guldgossar” från orienteringen och kände att det var väl inte läge att slösa energi på någon uppvärmning, men vickade lite pliktskyldigt på vristerna och joggade med väskorna till bilen och tillbaka. Fast när jag fick syn på några som såg väldigt proffsiga ut rycktes jag med och sprintade omkring ett par svängar på en äng för att få upp pulsen litre. Inte för att jag vet om det är bra, men jag gjorde i alla fall något.

 

Startområdet, nogrannt upprutat med sågspån. De som skulle springa 8 km hade en fålla och ”fyrorna” en annan.

Starten gick och vi gav oss iväg. Min plan, i den mån jag hade en, var att springa hela vägen och att gärna kunna springa lite fortare på slutet än i början. Mest eftersom jag var rädd för att hänga på någon som  var för snabb för mig och sedan inte orka andra halvan. Jag bad Runkeeper att berätta mig för vilket tempo jag höll (i snitt) varje km. Där satte jag också som måltempo 6:15, med den jobbiga rundan på midsommarafton i färskt minne.

Ganska snart hamnade jag bakom ett par som verkade hålla ett stabilt lagom tempo och jag höll mig bakom dem. Efter ett tag stod det klart för mig att jag nog kunde springa snabbare än dem, men jag vågade helt enkelt inte springa om dem  – för tänk om jag inte skulle orka hela loppet. Min tilltro till mig själv som löpare är inte gigantisk precis. Efter tre kilometer kom det lite nedförsbackar och när de trippade med små korta steg nerför fick jag nog: Det var ju en stig med nedförslut, bara att ösa på samtidigt som man fick vila lite. Kanske är det orienteringen som gjort att jag tycker att en smal stig full med rötter är värsta räserbanan?

När jag såg fyrakilometerskylten passera vågade jag låta benen springa på ännu lite snabbare. Jag tackade nej till drickan och fick syn på världens längsta backe. Dessutom ganska brant. Hur skulle jag klara det? Jodå, klart jag flåsade när jag var uppe men efter att ha tagit det lite lugnare ett tag kändes det ändå helt okej. Däremot var det lite påfrestande att inte veta hur många fler sådana backar som väntade. När jag till slut fått syn på den sista kilometern kylten höll jag igen ett litet tag till och sedan försökte jag mig på en 500 meter lång spurt och det var väl kanske lite att ta. Under den sträckan sprang jag för övrigt förbi den joggande modern och hennes dotter igen som nu gick korta rundan. De hejade glatt och peppade med att det inte var långt kvar.

I mål!!! Väldigt trött de första två minutrarna, sedan kändes det som om jag kunde springa åtminstone halva rundan en gång till.

När jag passerade de glada målfunktionärerna utbrast en liten kille som satt med ”Det där såg jobbigt ut!”. Skulle tro att det är min sköna ansiktsfärg som föranledde den kommentaren, för jag kunde väl aldrig varit tung i steget, väl?

För 50 kronor får man er ganska manuell tidtagning, men trevlig. Funktionärerna var förresten väldigt glada över lag. Hela tävlingen var myspysig.

Tiden blev 46, 38, vilket gav ett snittempo på 5:50 min/km. Långt bättre än jag trott att jag skulle mäkta med.

Kilometertiderna

1) 6:12
2) 6:05
3) 6:21
4) 5:11
5) 6:34
6) 5.42
7) 5:49
8) 4:44

Jag är så otroligt nöjd över det. Jag gjorde ju de tre sista kilometrarna snabbare och den sista riktigt snabb! Tjoho!

Tävlingsområdet utgjordes av ”Dungen” som inte bara var en dunge utan även en dansbana, komplett med tombola och allt. Mycket charmigt. Dessutom fick jag intrycket av att samtliga boende i byn deltog i loppet, gamla som unga, halta och lytta, tränade som otränade.

Efteråt drack jag massor, till och med lite saft. Med största stolthet tog jag emot den lilla fula plaketten och på den handskrivna resultatlistan såg jag att jag slutade som tredje kvinna, visserligen tio minuter efter segrarinnan och visserligen var det bara sju tjejer som startade långa klassen, men ändå liksom! Efter torsdagens orienteringsnederlag får man ju suga på de karameller man får, eller hur!

Medan de lottade ut priser till nästan alla deltager (jag vann inget) stretchade jag till och med och det var en glad Fröken Fräken som åkte och hämtade sina små telingar. Nästa år hoppas jag att maken också kan vara med för det var en väldigt trevlig runda, fin natur och hyfsat kuperad, Lagom stort och väldigt gemytligt. Dessutom serverades korv med bröd och det är ett makens absoluta krav på ett evenemang oavsett typ!

Dagens förutsättningar

Förutsättningarna är en blandning av högt och lågt:

+ fantastiskt vårväder!!!

– två nätter med mindre än sex timmars sömn (folk som sa att spädbarnsåren är så jobbiga för man får inte sova, glömde nämna att det håller i sig till minst femårsåldern…)

+ löpsugen

– en lårskavank

– jobb som inte vill ta slut

 

Jag väljer att notera minusen och tänker nu bara fokusera på plussen och om några timmar kommer jag att springa mitt första lopp sedan gymnasiet (Öh, vi pratar 20 år sedan. Det är ju nästan ett kvarts sekel. Det blir ju nästan komiskt!).

Det ska bli så spännande!

 

Bilden är lånad från Vårrusets hemsida.

Startnummer

Några av de inspirationsbloggarna jag följer har på sistone visat upp sina nummerlappar som har kommit ned posten. Jag gör likadant:

Enda skillnaden är att deras var för Stockholms Marathon och min för Vårruset. Skillnaden är 37 192 meter. Skillnaden är för all del också ett par års träning.

Men man vet aldrig. Om min kropp vill mig väl kanske jag får en nummerlapp till ett maratonlopp i min brevlåda också en dag. Tills dess är jag stolt över den jag har fått idag!