När starten gick insåg jag att det här inte är Tjejmilen eller Vårruset. Här är alla vältränade löparmonster. Åtminstone i mina ögon, där och då.Efter att ha joggat runt området innan start och sedan husmorsgympat lite insåg jag att mina vader var stela som cement. varför då? varför nu – innan loppet? Det gjorde inte on, de var bara fruktansvärt hårda. och mig veterlifgen brukar jag ha ett rejält lager fett urtanpå mina muskler, så känslan var väldigt konstig när jag knackade på den hårda ytan. Jaja, jag försökte massera lite halvhjärtat, men vips så var det dags för start. Poff så var alla borta. Jag gnisslade iväg och insåg att jag skulle få kämpa för att inte bli sist.
Så här glad (och lite sned och vind) kan man se ut innan man sprungit en backig mil.
Snart började jag snegla på klockan och insåg att jag måste bromsa. Vilket jag tyckte att jag gjorde mest hela tiden. När knappt 2 km var sprungna var det dags att ta sig an backen, den första av fyra gånger. Så snart det rör sig om lite brantare och/eller längre partier brukar jag vika ner mig och gå, men nu gav jag mig rackarn på att jag inte skulle gå vare sig i backarna eller någon annanstans. Här sprang jag om min första person +1.
Väl uppe på backen rullade det snabbt på utför och jag sprang om en person +2! Efter en lång kurva kom en kort brant backe och här började jag få syn på ett par löpare till (de andra var redan så långt före att jag inte såg röken av dem ens). Så snart dags att övervinna backen igen, fast från andra hållet. I backen gnetade jag om de två löparna jag sett tidigare (+4), som nu gick. Det tog på krafterna och strax innan första varvet var klart sprang de om mig igen. Attans, +2. I varvningen gick jag ett par steg medan jag drack en mugg ljummet vatten. Efter varvningen blev jag omsprungen av ytterligare en tjej, nere på +1. Nu försökte jag hänga på henne lite samtidigt som jag hela tiden tänkte på att jag nu faktiskt sprungit mer än hälften. Backen upp igen, nästa sista gången, och nu orkade jag inte le mot fotografen som stod längst uppe utan grimaserade mest.
Här någon stans tog jag mig förbi det par jag tidigare sprungit om och sedan tappat mot igen, + 3. Nu låg jag mest och försökte att inte tappa tjejen som gick ibland, men som ändå lyckades hålla sig framför mig. Sista backen gick på ren vilja, men jag häll mitt löfte och gick inte. Försökte hämta mig lite i medförsbacken för att försöka samla krafter till att hålla uppe tempot så att sista varvet skulle bli snabbare än första. Sneglade på klockan och insåg att jag skulle få slita hårt i så fall. Vågade inte öka tempot riktigt ännu. Vaderna kändes farligt nära krampgränsen.När jag passerat 9-km skylten vågade jag öka lite och när jag såg att kruvan mot målet började närma sig vågade jag spurta på, men jag hann aldrig i kapp tjejen innan mig utan fick nöja mig att sladda in 15 sekunder senare på 57:06.
varv 1: 28:24:6
varv 2: 28:43:4
På det hela taget är jag ganska nöjd: jag gillade att springa ett lopp där man inte behövde trängas, även om det hade varit roligt att ha lite fler ryggar att jobba mot. Lite besviken är jag eftersom jag trodde att det skulle vara mer terrängkänsla på loppet. Men vädret var fint och jag hade fått ett träningpass där jag tog ut mig lite rejält. Nu återstod vara att lyckas ta sig till bilen, för nu stelnade benen mer och mer för varje minut som gick! Jag hade ju ett träningspass kvar den här dagen, hur skulle det gå?
Vinnare!
Hälsoekvationen 