På väg till Stockholm

Jag sitter på ett försenat tåg på väg till Stockholm. På väg till Tjejmilen som ju var målet för 2012. Att orka springa en mil. Det vet jag att jag orkar nu. Men nu vill jag springa så fort jag kan också.

I terrängen har jag aldrig sprungit under en timme. På landsväg har jag aldrig heller sprungit under en timme (i vuxen ålder ska tilläggas). Nu tänkte jag att det absolut inte får ta mer än 57 minuter.

Tänk att det finns folk som springer milen på 37 minuter. Magiskt! Rimligtvis borde jag kunna springa den 10 minuter snabbare med träning och en frisk kropp. Fast det är inte min närmaste prio. Först gäller att längd. Och höjd. Sist kommer snabbhet.

Nu till ett av väldigt få modeinslag i den hör bloggen: Kolla in handväskan som damen mittemot mig har. Grym, eller hur!!!

Mer om min orientering

Orientering är min nya drog, min religion, min kärlek.

Särskilt det där sista är sant. På kvällen, efter en dag med orienteringstävling, längtar jag lika intensivt efter nästa tillfälle som man på fredagskvällen i tonåren längtade till måndagsmorgonen när man skulle få se killen som var DEN STORA KÄRLEKEN i skolan igen!

Deltagare och hang arounds på den gångna helgens Dubbeljakt.

Däremot har jag inte skrivit så mycket om loppen eller rundorna här på bloggen. Självklart är de inte odokumenterade utan jag har redogjort för den tämligen noga i mitt digitala kartarkiv. Efter varje runda scannar jag in kartan och importerar den samt GPS-spåret i ett program som heter QuickRoute. Där färgkodas spåret så att man enkelt kan se hur snabbt man sprang på olika sträckor och man ser statistik på hur man sprang mellan olika kontroller. Sedan kan man exportera det till sin digitala kartpärm där man kan kommentera och berätta mer, samt länka till resultatlista osv. Vid större tävlingar är det roligt att använda sig av tjänster som OPath och Map and Coach där man kan se sin runda i realtid jämförd med andra deltagare. Slutligen får siffernörden i mig sitt lystmäte i Winsplits där alla sträcktider läggs upp och man kan se om man slog till och kanske rent av vann en sträcka eller hur ens lopp såg ut fördelat över kontrollerna (t ex kanske man förlorade allt på en viss miss, men på alla andra kom betydligt högre upp).

För er som är intresserade av OL är det rolig läsning att kolla andras vägval (tycker i alla fall jag, som slukar andras kartor som andra slukar proteinpulver).

Målet 2013

Jag har aldrig varit i fjällen.

Jag har aldrig sprungit ett maraton.

Nu är det dags.

Den 10 augusti 2013 tar jag mig igenom Axa Fjällmaraton.

Ja, det kanske är dumdristigt, det kanske är en för kort tid för att vara optimalt, men jag vill så väldigt gärna. Det är nu jag vill träna, det är nu jag har motivationen och möjligheten. Det är dessutom nio dagar innan jag fyller fyrtio år. Det blir en fantastisk present till mig själv.

Jag kan för mitt liv inte tänka mig att springa ett asfaltsmaraton. Inte i nuläget i alla fall. Men jag vill som sagt väldigt gärna utmana mig själv med maratonsträckan. Sedan är det ju det där med terrängen och utsikten och fjällen som ska vara så vackra! Någon har nämnt något om att det är lite backigt också.

Missförstå mig inte – jag är extremt ödmjuk inför utmaningen som jag tagit mig an. Flera gånger har jag läst Annies vördnad inför att ha en plats i det vackraste och tuffaste maratonet som så många vill springa. Jag har läst Mirandas och Coynthas berättelser om sina lopp. Alla tre är riktiga träningsproffs som har tränat länge, länge. Ändå så vill jag göra det. Ändå så tror jag att jag klarar det.

Nu filurar jag på vägen dit. Jag tror, trots de 1800 höjdmetrarna, att min största – och viktigaste – utmaning blir att träna på ett sätt som håller mig skadefri. Jag är fylld av pirr och förväntan inför varje pass som ska ta mig ett steg närmare målet!

Häng med!

9,5 lätta kilometer

För första gången fick jag uppleva hur klätt det kan vara att springa. Eller kanske inte för första gången. Men totalkänslan var att det var lätt och att jag skulle ha kunnat springa längre.
Efter att tisdagens runda brann inne på grund av dålig jobbplanering var jag riktigt angelägen om att det skulle bli ett pass i går. Tillfället för lunchlöpning rann mig ur händerna och kvar återstod bara kvällen – efter att barnen är nattade. Problemet där är att jag är mörkrädd. Det blir ännu lite värre av att jag helst vill springa i skogen. Där det är mörkt. Och finns vildsvin. Dessutom ville jag springa långpass, dvs minst 7 km.

Alltså utrustade mig med en styck rottweiler. Inte för att det hjälper mot vildsvinen, snarare tvärtom, men det känns ändå lite bättre. Dessutom lastade jag på lite annat såsom, ett hundbälte (det blir för ryckigt för Ada, sagda rottweiler, om jag håller kopplet och efter att ha snott kopplet runt midjan men inte varit nöjd med det har det nu införskaffats ett särskilt hundlöparbälte), vattenflaska med tillhörande bälte, pulsklocka, iPhone med lurar och pannlampa. Lägg till chockrosa långstrumpor och en illblå väst och man kan konstatera att jag inte såg riktigt klok ut. Som en karikatyr på en löparwannabe!
Hunden var taggad och jag var taggad och vi gav oss iväg. Benen kändes pigga och det var roligt. Roligt och lätt. Mycket trasslande över rötter och stenar. Lite lera och lite diken. En hel del spänger. det var onekligen en rejäl utmaning när det så småningom blev beckmörkt.

Det gick inte så fort, snittempot var 6:38 (average moving tempo, jag antar att klockan känner av när jag står still och räknar bort den tiden), men helt okej med tanke på terrängen. och med tanke på mig!
Men så underbart roligt! Och tänk att det var lätt hela tiden.

 

Vad har jag gjort???

Herregud, jag har gjort något oövertänkt, galet och vansinnigt. Jag är helt darrig. Och ser framemot det med skräckblandad… förväntan? Skräck?
Jag har satt mitt mål för 2013.

 

Måste smälta det själv ett litet tag innan jag vågar ”skriva det högt”!

Intervaller med dopp

Som svar på inlägget 10 km fick jag flera peppande kommentarer och Sofy från Upp och hoppa-bloggen poängterade att intervaller var en bra sak att satsa på. De är med i träningen, men det är dessvärre så att jag haft lite svårt att få upp tempot. Igår kortade jag ner dem lite och bestämde mig för att prova 200 meter.
På lunchen bytte jag om, joggade ner till havet (2,5 km) och sedan sprang jag 6 intervaller med 30 sekunders paus mellan. Det skulle varit fem, men jag var rädd att jag tänkte fel och för mycket är bättre än för lite. Snittet blev på 49,77 sekunder. Därefter två minuters paus och sedan fem till och denna gången snittade jag på 48,4 sekunder.

Jag har ingenting att relatera till mer än OS (ja, jag är lite enkelspårig 🙂 och jag konstaterar att det är mer än dubbelt så långtsamt som Bolt springer sina 200 meter. För övrigt funderar jag på hur snabbt man kan få en medelålders motionär som jag att springa 200 meter på om jag fick bli tränad för det i ett år? Dvs får hjälp med träning och uppbyggnad, kan man kapa 10 sekunder? 15? Jag har inga begrepp alls, kvalificerade gisningar mottages tacksamt.

Efter intervallerna rann svetten om mig och jag gjorde en Ingmarie: jag slet av mig linnet och gick karskt ut på bryggan för att doppa mig i havet. Jag var inte lika karsk när jag klivit i till låren, men efter en inre dialog simmade jag en liten runda och kände riktigt hur kroppen drogs ihop i en köldchock! Lite skönt var det nog ändå. Åtminstone uppfriskande.

2,5 km från mitt kontor. Trevligt, eller hur!

Sedan drog jag på mig skor och strumpor och joggade de 2,5 kilometrarna tillbaka till jobbet igen. Häpp!

Det kan ha varit den bästa lunchen på år och dar. Sedan ägnade jag i och för sig resten av arbetsdagen åt att äta, jag blir ju så in i nordens hungrig och sugen av träningen, och åt att – helt självgott – beundra min insats, så det blev väl lite si och så med jobbet, men det får jag ta igen idag.

I helgen blir det två orienteringstävlingar, en medeldistans på lördag och en långdistans på söndag. Jag längtar!

Magiska, underbara idrott!

OS är slut och jag upplever en tomhet. Så har det varit sedan jag var liten, sedan jag drömde om att få vara med i ett OS. Senare tränade jag mot det målet och då var det en nytändning varje gång OS (eller ett annat stort mästerskap) närmade sig och efteråt kunde man drömma och träna vidare mot målen, alla de mål som skulle leda mot något stort.
Jag hoppade av min karriär, men gjorde de så pass sent att min hjärna nog inte riktigt släppt taget om drömmarna. Trots att jag är snart 40 år, finns det en ung tjej inom mig som fortfarande blir så otroligt taggad av andras ateletiska prestationer, av andras kamp och framgångar och jag kämpar mot mina nya mål som om de vore av guld allihop.

Idrott innehåller allt: spänning, styrka och segervrål. Grymhet, tårar och enorm besvikelse. Fart, precision och skönhet. Idrott är vackert, känslosamt och alldeles, alldeles underbart.

Det här klippet på SVT play är magiskt. Jag hoppas det ligger kvar länge så att jag kan titta på det när jag behöver få hur håret reser sig, ögonen tåras och munnen ler.

Framsteg i perspektiv

I tisdags var det inskolningssamtal för dottern på Fritids. Hon börjar förskoleklass om en vecka och nu skulle hon prova på att vara själv på Fritids en timme. Då körde jag till strövområdet som ligger precis i närheten och sprang. Rev av 7,2 km terräng (inte helt obanad, utan stigar) på 44 min. Sedan hämtar jag Snäckan som absolut inte vill åka hem igen.

Fatta framsteget: Hur jag bara lite enkelt kutar runt 7,2 km som en liten bisak i livet. När det i januari var ett värkande och planerande för att ta sig runt 5 km (gående, joggande och svärande) på väg. Det är framförallt det mentala framsteget jag är stolt över här. För mig är det svårare att komma åt än det fysiska.

OS osv

OS är det mäktigaste jag vet. När jag var yngre var det målet, det enda som räknades. I min släkt är det idrottsprestationer som går före allt annat. Helst är man förstås både en god atlet och smart. Men måste man nöja sig med en sak så är det de idrottsliga prestationerna som väger tyngst. Min morfar tog tre OS-medaljer. Han satte liksom standarden. Försök lev upp till det. Då kan man, som osäker tonåring, bli lite tillknycklad.

Det blev en liten utsvängning. Det jag egentligen ville säga var att mellan simfinaler, diskuskval och tennismatcher, då tränar jag. Det sköter jag. Och tvätten och familjen. Allt annat får stå tillbaka.

Ni får ju hur förstå hur mycket SupersilverSara och Håkan Silverskytt försakat. Klart man ställer upp och sympatiförsakar lite nu under ett par underbara OS-veckor.