Träff med coachen

Dagen innan nyår åkte jag till Höllviken för att springa. Det kan verka lite galet att åka så långt för en liten joggingtur. Det kan också verka tokigt att vara nervös inför det hela. Men så var det! Det var ju inte heller en alldeles vanlig liten tur, utan den skulle ske tillsammans med världens bästa Ingmarie. Jag har läst hennes blogg och mejlat med henne så helt obekant är hon ju inte. Men nu skulle det springas ihop. Klart jag var nervös, jag springer sällan med någon. Dessutom pratar jag ALDRIG när jag springer, jag har fullt upp med att snappa åt mig syre. Om man vill se bild från detta glada möte kan man kika in på Ingmaries blogg här.

Det var supertrevligt. Och väldigt jobbigt att prata samtidigt! Efter turen visade Ingmarie flera bra övningar med både TRX och balansboll. Ett tag blir nu planen som följer:

• 3 löppass i veckan, 1 i prattempo med 20 minuter styrka efteråt, 1 extralångt pass, både i tid och sträcka räknat och ett annat pass som kan t ex vara distans eller intervaller efter det 20 min styrka.
• ett av styrkepassen utförs med pilatesbollen och ett med TRX:n
• förhoppningsvis ett yogapass iu veckan
• förhoppningsvis ett alternativt pass i veckan (spinning, simning eller något pass på träningscentret vid jobbet)

Utöver det funderar jag på att se till att jag knatar 10 000 steg om dagen.

Ska försöka sätta mig och planera ett grundschema för lilla familjen som kan fungera kommande termin.

 

Tillfälligt avbrott pga halsont

Kortfattat kan läget beskrivas så här: Jag fick bingo i coach, sedan fick jag mitt första schema som jag glad och förväntansfull satt och tummade på, skrev in i kalenderna och planerade dagarna så att ingen tid skulle gå om intet. Sedan fick jag rasandes ont i halsen och den stora mattheten kom över mig.

Från tisdagen, i förra veckan, till fredagen var jag en liten grå fläck som hasade till jobbet och drack mest bara té med honung i. På söndagen gjorde inte halsen särskilt ont längre och hela familjen drog till skogs och jag sprang orientering med ganska tunga ben.

Idag börjar en ny underbar vecka och jag är bara förkyld och hes. Alltså kan jag träna igen och nu hoppar jag rakt in i vecka 2 på träningsschemat. Mjukstart med yoga idag. Det ska bli varmt och gott.

Låt mig presentera:

Min coach!

Efter att jag anmälde mig till nästa års utmaning, Axa Fjällmaraton utan att tänka efter om det var rimligt eller inte, insåg jag att jag måste tänka igenom noggrant hur jag ska lägga upp det kommande årets träning. Väldigt noga, för jag har inte tid att vänta ut skador som uppkommer av slarvig planerad träning eller av att jag hastigt ökar mängden träning utan att vara redo för det. Tyvärr är jag inte så bra på att planera träning. jag är lite lat, lite bekväm och lite för optimistisk när det gäller min egen fysik. Länge funderade jag på om det räckte att maken och jag tänkte högt tillsammans, men jag slog bort det. Skulle han säga något när jag inte vill träna skulle jag förmodligen bara bli sur och trotsig. Den så kallade fyrtioårstrotsen är inte att leka med…

En del andra vältränade vänner och bekanta kom upp som alternativ, men eftersom jag vet att alla är fullt upptagna med sina egna liv, som också består av jobb, familj och träning slog jag bort det också. Återstod att vända sig till ett proffs. Men vem då. Jag googlade, läste, klickade och funderade. Självaste flerfaldige herrvinnaren av loppet, Andreas Svanebro, visade sig vara löparcoach. det kanske kunde vara något? Han om någon vet ju vad det innebär. Men nej, jag skulle nog inte vara tillräckligt vältränad för att han skulle se det som en rimlig utmaning. Funderade på ett par av de kvinnliga löpare vars bloggar jag läser, men någon föll bort för att jag kände mig för gammal, någon för att jag tänkte att hon nog har för mycket att göra (jag frågade alltså aldrig – jag bara satt hemma och antog!). Men det fanns en som jag kände att jag väldigt gärna skulle vilja ta hjälp av. En som är minst lika gammal som, som har vanligt jobb men ändå hinner träna, som verkar vara klok och sympatisk, som vet vad skador innebär och hur man undviker dem och som dessutom gav mig peppande kommentarer på bloggen.

Första mailet skickade jag med samma nervositet som när jag frågade chans på Mackan i fyran. Men vet ni vad! Det gick bra – hon sa ja! (Det sa inte Mackan, men det är en helt annan historia.)

Så låt mig presentera min coach, mitt bollplank, min tränare, min ledsagare:

Ingmarie Nilsson

Ingmarie, fick man låna en bild från din blogg? (Sådant ska man fråga innan, va?)

Och vet ni vad, jag är så fruktansvärt glad att hon åtog sig uppdraget, det känns som jag kan komma halvvägs bara på hennes klokskap! Och då har vi inte ens träffat varandra ännu!

Tack Ingmarie för att du vill guida mig på den här resan, tack!