En chans till för bloggen

Jag ska minsann ge bloggen en chans till, men jag ska göra det lätt för mig:

Det kommer inte att bli fler eller bättre bilder, jag har lite svårt att slita fram telefonen och få till bra bilder och jag har mest mig själv att ta bilder på och det är inte så väldigt fagert, alltid.

Det kommer att bli kortare texter med mindre mening (”Åh, så lockande det låter!”). Jag tänker att jag kanske inte behöver känna att varje inlägg har någon rolig twist eller något välgenomtänkt att dela med sig utan att ibland kanske det bara bli en kort redogörelse eller reflektion över dagen. Vi får se.

Välkommen 2013!

Varför jag inte skriver

Anledningen till att jag inte bloggar just nu är dels tidsbrist, eller om vi ska vända på det; en medveten prioritering. Men främst är kanske anledningen till att jag mest bara känner mig som skit. Jag är deppig och låg, allt känns eländigt och det finns ingen som helst anledning till att det ska behöva kännas så. Alltså kommer det mest bara gnäll och jämmer ur mig och sådant vill jag då rakt in sprida (fast just nu gör jag ju det i alla fall…)

Jag vill inte vara en sådan människa som bara sprider negativa vibbar och gnäller och gnisslar, men under den här perioden har jag i princip bestått av gråtoner och tårar. Därför har jag inte skrivit, jag har inte kunnat ta på mig en glättigare ton än den som ekat i mitt huvud.

Sedan många år, snart halva mitt liv har jag medicinerat mot en svår depression och det gör mig så klart lite mer känslig för sådana här dippar, men jag är inte rädd för dem längre, så länge jag äter min medicin åker jag inte ända ner i det svarta hålet som känns omöjligt att ta sig ur. Nu blir jag bara normalt deppig och det är på sätt och vis skönt att jag kan ha toppar och dalar trots att jag medicinerar.

Eftersom jag vet att vad som utlöste det kan jag kanske lära mig något mer om hur jag ska undvika det i fortsättningen. Perioden med extremt mycket jobb, extremt lite sömn toppades med stress på personliga och praktiska plan och det redde jag inte ut.

Under tiden jag inte har bloggat har jag ägnat mig åt att jobba ikapp (det rutinarbetet blev lidande under arbetstoppen och tja, det ska ju göras det också), sova i kapp, ta hand om min nyopererade och sköra mamma. Men jag har hunnit träna också – inte lika mycket och lika varierat som innan, men ändå. Mest löpning och egen styrka, varvat med raska promenader med mammas hund, nu när hon inte kan gå själv.

Orienteringen har fortsatt och tack vare den har jag sprungit mina längsta pass någonsin. På Hylte tvåmila, i början av november, sprang jag drygt 16 km!!! Det tog nästan tre timmar (terrängen var fruktansvärd!) men ändå.

Redan helgen efter sprang jag Jättemilen i Danmark. Där blev det knappt 16 km, men det gick också nästan en timme snabbare. Skogarna i Danmark är mer parkliknande kan man säga…

Båda loppen kan man läsa mer i detaljerat om på sajten OL-kartor.

Det finns mer att rapportera om, men med tanke på mina långa bloggtystnad är det bäst att spara lite. Vem vet, det kanske kommer ett inlägg till snart!

Treo+C-vitamin=bättre hälsa?

Just nu går inte min hälsoekvation ihop alls och jag lever bara i stunden. Det ska tydligen vara positivt, men för mig innebär det bara att jag borrar ner huvudet och jobbar ännu lite till utan att tänka på bra mat, barn, träning eller familj. Det är verkligen skit och det värsta är att jag inte kommer att hinna allt till torsdag. Och det är bara mitt eget fel, jag borde jobbat hårdare tidigare.

Fy fan. Jag sveper en treo och c-vitamin och hoppas uträtta stordåd de återstående 39 timmarna.

Mina funderingar kring Annelitens fundering

När jag skummade genom min bloggroll fastnade jag för Annelitens rubrik ”Den onda läkemedelsindustrin”. Hon skriver att hon undrar hur läkemedelsindustrin kan ha misslyckats med att förvalta sitt image så gravt – hur kan det ha gått till. Eftersom jag är en av dem som misstror den nämnda industrin började jag fundera. Jag började skriva ett svar på Annelitens inlägg men det blev så långt så här kommer istället mitt svar som ett inlägg:

Intressant fråga, jag är en av de som misstror och jag ska försöka svara varför. Eller åtminstone resonera lite kring det.

Generellt är jag lite rädd, eller snarare misstänksam, mot alla branscher där det finns enormt mycket pengar: t ex livsmedelindustrin och läkemedelsindustrin* som väl mest är dem jag kommer i kontakt med och som påverkar min hälsa. Påverkan är dessutom lite dold – jag ser inte direkt vad som händer. Använder jag ett dåligt regnställ märker jag ganska omgående att det läcker, äter jag en dålig medicin kanske jag inte märker det förrän mitt barn föds med defekter. Detta gör att jag sätter enorm tilltro till att experterna, mitt sunda förnuft räcker inte så långt, jag kan bara UNDVIKA i största möjliga mån. Jag upplever att jag själv har liten möjlighet att kontrollera vad jag får i mig. Detta gäller i högre utsträckning medicin än mat då jag åtminstone vet en del om hur mat framställs, men i princip ingenting om hur medicin framställs.

Där det finns enormt mycket pengar finns det ofta mycket makt, eller önskan om makt, mycket prestige, mycket att förlora osv. Jag tror att dessa organisationer kan gå längre än andra för att skydda och utöka sin förmögenhet, sin makt, sin position. Är organisationen dessutom från ett land som jag förknippar med korruption och fiffel eller bristande kontroller (t ex USA, Italien, Kina), då blir jag ännu mer misstänksam.

Jag är förmodligen naiv, men störst tilltro hyser jag för svenska företag och svenska myndigheter. Eftersom jag själv är uppvuxen på en mjölkproducerande gård vet jag en hel del om hur mjölk, kött och foder produceras här i Sverige. Jag vet också att det är en enorm skillnad på hur sagda produkter produceras i Sverige mot t ex USA. Att vi har bättre och renare produkter i Sverige tror jag beror på att vår industri omsätter mindre pengar. Vi har inte lobbyverksamheter som i det dolda kan påverka myndigheternas regler för djurskydd, besprutning osv. dessvärre är vi nog på väg åt det hållet, men jag tror och hoppas att vi ligger långt efter USA.

Utöver detta späs min olustkänsla på av riktigt bra thrillers som t ex ”Den trägne odlaren”. Inte förnuftigt kanske, men mänskligt.

En annan viktig faktor för min misstro är att jag är medveten om att jag inte heller kan bedöma om källorna är tillförlitliga, om forskningsrapporterna är sponsrade till exempel vilket gör det extra svårt.

Jag säger inte att min misstro är befogad, jag försöker bara beskriva varför jag tror att den fötts hos mig. Övrigt som kan vara intressant att veta om mig är att jag äter medicin (till och med under mina graviditeter), litar på doktorer och handlar amerikanskt emellanåt. Jag har alltså vidtagit några åtgärder pga min misstro så stark är den förmodligen inte. Min jag hyser en misstro, det gör jag.

Hoppas mina tankar kan ge dig ett perspektiv på din fundering!

* Bilindustrin omsätter mycket pengar, men den har en mer direkt koppling till min hälsa och känns lättare för mig att ha koll på

Vilja, logistik och det där med prioritering (igen)

På bara någon månad har även maken blivit totalt biten av orienteringen. Han är en van löpare sedan tidigare och car först nöjd med det, men så hängde han med och nu är han fast! Det gör det så klart ännu roligare. Vi kan taktika efteråt om banor, vägval och naturen. Dessutom hamnar orienteringen högre upp på prioritetslistan. Den här helgen till exempel. Vi har visning på gården, fixardag på dagis, simskola och i morgon em åker maken på jobbresa.

Får det plats någon OL (orienteringslöpning står det för) i det? Jajamensan – massor! Det började redan i går kväll med en dubbelpremiär för oss: nattorientering och stafett. Mer om det i nästa inlägg. Då hade vi mutat makens föräldrar till att natta våra små, eftersom det var för sent för den.

Idag på morgonen gick vi upp kl 05:00 för att hinna städa hus och stall inför visningen. Sedan åkte maken till fixardagen och jag är med barnen på simskolan i skrivande stund. Efter den åker vi direkt till klubbstugan för årets klubbmästerskap i orientering. Barnen hänger med och spelar bordshockey i stugan under tiden.

I morgon är det dags igen, återigen med en premiär: parjakt. Man springer i par (jaså!!!), samtidigt och delar upp kontrollerna mellan sig. Det ska bli riktigt roligt att prova på. För barnen finns (som alltid i den här familjevänliga sporten) barnpassning och miniknat (egen runda med kontroller efter snitslad bana)

Alltså: med vilja, tidiga morgnar och svärföräldrar så blir det OL i dagarna tre! Det ger energi och lycka, som jag bär med mig till nästa jobbvecka.

Stryker allt som inte har högsta prio

Idag stal jag mig – bokstavligen – tid till ett löppass. Jag vet av erfarenhet att det är så lätt att prioritera jobbet och bli sittande. Men idag packade jag ihop en dryg timme tidigare och sprang.

Benen var tunga, men åh, vad jag mådde mycket bättre efteråt.

Nu går jag och lägger mig, i morgon ska jag nämligen betala tillbaka tiden jag stal från jobbet. Genom att sätta klockan på en okristlig tid.

Det är lite tungt nu, jag tror nämligen att drygt två veckor till kommer att vara alldeles för fulla av jobbmåsten och en del andra saker som jag inte rår över. Mitt bästa sätt att hantera det är att skaffa tunnelseende, dvs att försöka att inte låtsas om allt som måste göras, för om jag skriver en lista och ser allting, då bryter jag ihop, får panik och ger upp. Och tröstäter. Jag är tyvärr inte särskilt stresstålig, men tunnelseende hjälper mig att hantera det hyfsat.

Alltså, tunnelseende och stjäla tid till träning. Inget slösurf, lite bloggläsning och lägga sig i tid. Det är vad som gäller framöver.

Och djupa andetag.

Näsan sticker upp i alla fall!

Precis ovanför ytan håller den sig, nästippen. Det är mycket nu. Hjärtklappningen drar igång när jag lägger mig i sängen.

Mitt i allt det hektiska fick vi en underbar helg; på lördagen var det först Stads-OL, vilket gav mig drygt 8 km i benen. Därefter en rejäl lunch och kojbygge och sedan var det dags för klubbens lilla terrängmästerskap. Ytterligare 4 km i obanad och kuperade terräng. Nedjoggning i nästan 2 km tillsammans med barnen som absolut ville möte farbror N ”vi måste ju heja honom i mål, mamma!”. Och sedan sprang de på var sin sida av en av orienteringsveteranerna i mål. Deras omtanke om honom var rörande.

På söndagen hjälpte jag min mamma att gräva upp hennes trädgårdsland. Fem timmars grävande, delvis i hällregn. Somnade ovaggad även igår.

I dag ringde klockan 03:23… Say no more. Eller, jo: Godnatt!

Backlöpning

Det är ju mindre än ett år kvar – dags att sätta fart. I ett samhälle några mil söderut finns en skidbacke. 250 meter lång och med ca 40 meters fallhöjd (stigningen antar jag.

EKG-kurvan?

Jag stack dit, joggade till backen och började karskt att jogga uppför. Efter 20 meter gick jag… Sedan gjorde jag om det ytterligare 11 gånger. Men jag orkade aldrig jogga hela väggen upp. Det får nog bli mitt första delmål. Babysteps, babysteps…

Pauspromenad

Idag tänkte jag klämma av 14 timmars jobb. På så vis blir det lättare att hinna med andra saker resten av veckan. Men när man jobbar så långa dagar går det inte att sitta still hela dagen. Hjärnan tar mer slut än kroppen av det. Alltså är det dags för eftermiddagspromenad nu och jag har tur. Så här ser det ut utanför mitt ena kontorsfönster:

 

Fullkomligt briljant bild av mästerbloggaren. Precis som vanligt alltså!

Det här med bigami…

…är det egentligen en dålig sak? Ibland känner jag att min man och mina barn skulle vara förtjänta av två fruar/mammor. Jag vill ju mest vara i skogen och springa. De enskilt bästa tillfällen den här veckan vara tre träningstillfällen (nattningar av barn är inte med och tävlar). I tisdags när solen sken och jag hann springa på dagen. I torsdags när jag trotsade regnet och gav mig ut på världens lättaste fem km och därefter körde en timmes tung och grymt rolig cirkelträning med Fysgruppen. Och idag när jag orienterade i blöta och tungsprungen mosse. Det var så himla roligt helt enkelt.

Tänk att det är en dag kvar på den här veckan. Underbart!

Men visst, det hade varit roligt att känna att jag hann med att städa, tvätta och hänga med kidsen på bara deras villkor lite oftare. Mest för att slippa den lite gnagande känslan av att jag är fruktansvärt egoistisk.